Göteborgsposten – 29 maj 1872, sida 1

— Aha! sade mr Grogram, naturligtvis skall du försöka att komma fram då du ej behöfves! Men dea här hvita dimman tränger in till merg och ben på en stackare. Jag önskar att jag hade hundra pund om året, så att jag kunde slippa sådana här besvärligheter. Om mrs Bradstock ville gifva mig en tiopundsnote för att jag ej skulle bryta mig in i huset, skulle jag säga kör! Men hvad jag har att göra skall jag göra; det är ej värdt att tveka. Mr Grogram reste sig nu alldeles upp, och sedan han sträckt på sig några gånger var han beredd till affär. — Hvad skall jag göra med de här fördömda dockorna? sade han för sig sjelf i det han med stor afsky betraktade dem. Det är synd att kasta bort dem, och dock kan jag ej gerna bära dem med mig då jag skall bort på en inbrottsaffär. Jag skall gömma dem under de här löfven; det är ingen som vet hvad som kan hända. Låt mig nu se! mejseln ja; såpan ja; diamanten ja; pennknifven, jaha, alltsammans är i fullständigt, affärsmessigt skick! Det är fråga om huruvida man i den här affärsgrenen bör ha kompanjoner eller ej? Det kan vara bra om de äro energiska och gör arbetet sjelfva, under det man sjelf ser på; men å andra sidan är det angenämt att tänka sig att man ej behöfver dela vinsten med någon. Adjö, adjö, sade han då månen försvann bakom ett moln. Nu går du hem och spisar qvällsvard, och ditt sällskap önskas ej vidare i qväll. Här i grannskapet bör det vara som mrs Bradstocks hydda är belägen, men jag kan knappt se handen för mig i den här dimman. Jo, här är det prydliga staketet: mycket vackert i sitt slag, men duger ej till att stänga en katt ute. Allt lugnt; intet ljus på något ställe. Men hvad är det? Hästtramp! Det är patrullen ! Mr Grogram hukade sig ner. Ljudet af hästhofvarne närmade sig, passerade förbi och dog bort på afstånd. — Nå, nu är det klart till arbete, sade Grogram i det han reste sig upp igen, hvarefter han tog fram sin