med dockorna skyndade emellertid landsvägen framåt till dess han kom till en passande öppning i häcken vid diket. Med lådan, innehållande hans handelsvaror under armen, begaf han sig då genom öppningen och fortsatte sin väg genom en tät småskog tills han kom till en trädstubbe passande att sitta på. Der satte han sig, lade lådan vid fötterna, sträckte på armarno som voro trötta af att bära den, vred på nacken som sved efter lädderremmen hveri han burit den och grinade på vår gamle vin mr Joseph Grograms vanliga sätt, då denne öfverlät sig åt några betraktelser af mera angenäma slag. — Det var tur att jag begaf mig ner till den här trakten igen, tror jag, sade mr Grogram för sig sjelf. Jag visste också att hvad som än hände — antingen han skulle få rätt eller orätt, skulle den lille mannen hålla sig undan från Gwynruthin, och jag behöfver ej frukta att möta honom. Nå, hvad var det jag fick höra nyss med mina egna öron ? Ni skall föra penningarne upp till London, sade den svartkläddo mannen. Föra penningarne upp till London? huru skulle hon kunna göra det om hon ej hade dem, det skulle jag vilja veta? Den lille mannen hade rätt då allt kom omkring — det var mrs Bradstock som tagit godset, och det har varit en riktig komplott bland dem som gamle squiren eller hans nice eller de allesammans uppgjort för att få henne fri från saken. Föra penningarne upp till London! Det var en god nyhet jag fick der. Jag har ej träffat någon af dem jag var tillsammans