Göteborgsposten – 28 maj 1872, sida 1

AA — IIvad man ser, och hvad man icke ser. xErfarenheten undervisar verksamt men brutalt I stället för denne stränge lärare ville jag så mycket som möjligt hafva en mildare — förutseendet. Bastiat. Huru många af våra läsare ha ej vid en inträffad förlust blifvit tröstade på samma sätt som den hederlige Jacques Bonhomme, då hans okynnige son råkat slå ut den stora, dyrbara rutan! Aldrig något så ondt, säga de, att det ej har något godt med sig. Vi ska alla lefva. Hvad skullo det bli af glasmästaren, om inga rutor sloges ut? T detta sätt att trösta, fortfar den snillrike författaren, ligger dock en hel teori, som tyvärr spelar en allt för stor roll vid mängden af våra företag. Ty låt vara, att glasmästarens yrke uppmuntras med 100 rdr, så är dock detta — hvad man ser — ej mer än sakens ena sida. Men den har äfven en annan, som man icke ser. Ty hvem tänker på, att glasmästarens vinst kan bli andras förlust! Men i nio bland tio fall blir dock detta händelsen. Tänkom oss, för att behålla exemplet, att vår hederlige pariserborgare ej är bland dem som skära guld med tälgknifvar. Den oförmodade utgiften till glasmåstaren hindrar honom att köpa den behöfliga rocken eller den angenäma boken, och glasmästarens vinst blef en förlust för skräddaren och bokhandlaren. Det är dock ej ensamt i ekonomien, som hvarje sak har sina positiva följder: hvad man ser, utan äfven sina negativa: hvad man icke ser, eller åtminstone ej ser genast. Detsamma gäller ock i helsoläran och moralen: ju behagligare de första frukterna af en ond vana äro, desto bittrare blifva oftast de senare. Häruti ligger förklaringen hvarför mensklighetens utveckling nödvändigt skall vara så långsam och smärtfull. Okunnigheten omgifver nemligen dess vagga, medan hennes handlingar bostämmas af de första följderna — de enda som hon till en början kan se. Först senare, men då oftast för sent, inser hon de öfriga. Huru ofta har ej Bastiats tankegång, som vi bär följt, sin tillämplighet på våra egna förhållanden! Huru ofta låta vi ej de första behagliga frukterna locka oss in på en väg, som hvarken är den bästa eller rätta! För en ögonblicklig vinst eller fördel uppoffra vi långt större och varaktigare, derför att det ena företagets frukter äro aflägsnare och svåråtkomligare än det andras. Bland de tusentals exempel, som härpå kunna anföras, ligger oss intet närmare, finnes intet som bättre illustrerar vår sats, än — våra läroverks öfverbefolkning. Ty hvad är orsaken härtill, om ej just att mängden vid valet af undervisning tör sina söner låta sig ledas af hvad man ser, ser närmast framför sig. Och hvad ser man? Jo, en skola med palatslika hus, med en ypperlig undervisningsmateriel och en lärarepersonal, hvars flesta medlemmar kokettera med sin filosofie-doktorstitel, sedan vår svenska fålänga gjort en mindre braskande och anspråksfull otillräcklig — och allt detta, utbrister man förtjust, allt detta har jag för intet! Man skulle ju illa uppfy!la sia pligt som far eller målsman, om man ej begagnade sig af statens storsinthet, som anser sig böra och kunna bekosta en undervisnipg, hvilken, att döma af priset, väl måste vara den törträffligaste, då den i de högre klasserna kan uppgå till sina modiga tusen riksdaler per hufvud, och med detta helt naturliga räsonnement sätter man, fullt af förhoppningar, tioåringen med sina rosiga kinder och sitt ännu oförderfvade hjerta på skolbänken. Åren gå nu sin jemna gång, men ej alltid hålla framstegen jemna steg med dessa, ty något som kallas naturliga anlag och individualitet vill vår förträffliga skollag ej erkänna. Med samma lätthet skola alla fatta analytiska expressioners konstruktion som temporalföljdens qvistigaste uppgifter, och detta på samma gång som de måste ha ett verkligt hästminne i fråga om dessa otaliga årtal och namn, hvarmed man är så angelägen att fullproppa den stackars pojkens hufvud. Har han ej allt detta, så har han gitvit sig sjelf ett andligt fattigdomsbevis, som gör att han — lyckligtvis, hade vi så när sagt — snart nog blir utskrifven som obotlig. Men nej, detta inträffar mera sällan, utan släpas han fram från klass till klass, visserligen endast genom vilkorliga flyttningar och en eller annan qvarsittning, men det går dock till en tid, åtminstone i de lägre klasserna, och pappa är förtjust, Åty går det ej fort, så går det åtminstone väl, och undervisningen kostar ju dessutom ingentipg. Men en tid kommer då det alls icke går, och då den unge med ett