Göteborgsposten – 27 maj 1872, sida 2

mersley vill gifva mig ännu ett eller två glas af det förträffliga claret han hade att bjuda på i går, skall jag vara tacksam. Emellertid har jag ett par saker att tala med er om, och om ni tillåter skola vi gå in i biblioteket och alhandla dem. Då de befunno sig i biblioteket, flyttade mr Barnstaple sin stol intill Ellens och yttrade: Nå väl, miss Wynne, så till vida ha vi lyckats; men jag säger er i förtroende att det var mycket nära att misslyckas, ehuru jag ej skulle vilja sägs det till någon annan. Jag tror fullt och fast att vi till största delen för vår framgång ha att tacka min omtänksamhet att föra med mig min peruk och min mantel; ty i betraktande af magistratspersonernas själsegenskaper är jag förvissad om att de ej skulle ha rönt på långt när samma intryck, om jag tilltalat dem i vanlig civil drägt. Det var lyckligt att jag visste något nedsättande om den der lille mannen, och att jag kom i tillfälle framdraga det på sätt skedde, ty han gjorde ett starkt intryck på dem — ett mycket starkt intryck i sanning. Men nu är allt lyckligen öfverståndet, och hvad vi nu ha att göra är att anordna en sak, som ej tillhör lagen utan rättvisan — två saker hvilka ni kanske knappt kan föreställa er vara så betydligt skiljaktiga som de ganska ofta äro. — Ni lofvade att gifva mig ett råd om penningarne, sade Ellen. — Alldeles; det är just hvad jag ämnar göra; men naturligtvis behöfver jag knappt säga er att dessa penningar måste genast utlemnas. — Det kan naturligtvis ej vara fråga om annat, sade Ellen. — Naturligtvis icke. De äro dock, som jag förmodar, i mr Scorriers ege. — Ja, sade Ellen, jag föreställer mig det. Han har aldrig sagt någonting om den saken; men jag hyser intet tvifvel derom. — Gedt; de måste då erhållas af honom och öfver