A FF———— Tidskrifter. Af Svensk Tidskrift, utgifven af H. Forssell, har innev. årgångs 2:a häfte för någon tid sedan blifvit utsändt. Detsamma meddelar forts. af en uttömmande artikel af N. Linder om Svenskt ordboksarbete; en uppsats om Fältförvaltning och armåborganisation af C. J. L.; en redogörelse för hr Hansellis senast utgifna delar af äldre svensk vitterhet. Med skäl påpekar förf., att ej mindre än femton digra delar af detta aktningsvärda sammelverk nu ligga i ordning genom hr Hansellis oegennyttiga och nitiska arbete i den fosterländska litteraturens tjenst, och det skulle vara att högeligen beklaga, om den flitige och inga mödor skyende samlaren genom brist på uppmuntran från staten eller enskilde skulle nödgas afbryta en verksamhet, som bringat så vackra frukter och som nu står så pass nära sitt slutliga mål. Vi hysa derföre den stilla förhoppning, att riksdagen snart ville räcka den förtjenstfulle samlaren en hjelpsam hand, hvarförutan det stora sammelverket måste förblifva ofulländadt. — Vidare förekommer en intressant artikel angående meteorologiens utveckling, denna nya vetenskap som söker att skaffa sig fotfäste äfven i vårt land och här räknar redan flere idkare. Anmärkningsvärdast är likväl utgifvarens artikel: Norrland 1571-1870. Ett försök till statistisk historia, hvilken i all sin enkelhet hvilar på mycket omfattande förstudier och är resultatet af ett flitigt arbete. Förf. inleder sin afhandling med ett citat af Axel Oxenstjernas yttrande: Vi kunde också komma till förmögenhet, om Gud gåfve oss vett och flit och idkesamhet, och vi sloge oss ifrån dryckenskap och rätt brukade det Indien, som Gud oss gifvit i Sverige. Dessa ord ha sedan ofta upprepats, och förf. finner vid en blick på Norrland, att landets framåtskridande är en sanning, oaktadt de svårigheter, som beredts det af den hushållning, som en der inneboende storslagen själ under långa tider bedrifvit med det ringa mått af krafter, den egt till sitt förfogande. Det säges, att Norrland har en framtid, rikare kanske, än någon af Sveriges bygder kan bjuda; de ungdomliga förhoppningarne röra sig också der med större lif, än i de andra landskapen. Men Norrland kräfver för sin utveckling vägar, Vägar, vägar, framför allt af jern, — och i detta begär efter tidsenliga kommunikationer koncentrera sig derför helt naturligt alla dess intressen. Jernväg till mellersta Sveriges bergslager, jernväg till Norges isfria hamnar, och jernväg ned från Lappmarkens malmfält — med mindre kan Norrland icke blifva hvad det bör vara; men dermed tror man sig få en framtid så stor, att man sedan icke kan nöja sig med mindre än direkt utsartsväg öfver Ryssland till — Kina. öfverdrifterna oafsedda, ligger det häri likväl mycket berättigadt, och det är derför politiskt att göra sig reda för de norrländska anspråken, på det att detta landskap icke må komma derhän, såsom t. ex. Jylland i Danmark, att känna sig mer och mer som ett helt för sig, i motsats till det öfriga Sverige. Men för att tillbörligt uppskatta dessa anspråk, måste man göra sig förtrogen med Norrlands verkliga tillstånd, och till vinnande häraf har br Forssell med stor skarpsinnighet och klarhet utarbetat en historiskt statistisk undersökning, hvarur vi meddela: Hela Norrland har under sista seklet nära tredubblat sin folkmängd. Det egde 1769 omkr. 177,000 innev. och 1870 omkr. 520,000 under det Sverige i sin helhet under samma tid knappt mer än fördubblat sin folkmängd, från 2,015,000 (1769) till 4,168,000 (1870). Utvecklingen är störst för Vesteroch Norrbottens län: neml. från omkr. 44,000 innev. till omkring 167,000. Under de sista 50 åren har Vesterbottens län ensamt växt frän 38,000 innev. till omkring 91,000. Den egentliga folkökningen för det öfriga Norrland faller äfven under detta sekel och isynnerhet efter 1840.