— —— — — ——— våldsammaste sätt. Är det väl i ringaste mån sannolik att en sådan man som Bradstock skulle för en sådar ivinna uppgifva gömstället för den skatt han stulit Han borde veta att en sådan qvinna som hon, långt ifrån att draga någon fördel för sin egen person af denna un: derättelse, snarare skulle begifva sig till myndigheterne och försöka godtgöra det onda hennes man gjort. Om han, mr Barnstaple, kände verlden rätt, vore mrs Bradstock just den sista person till hvilken en så dan man som den aflidne förbrytaren skulle gifva en un: derrättelse af detta slag. Det skulle kunna bevisas, händelse det behöfdes någon sådan bevisning, att mellar den tid då stölden begicks och det ögonblick då förbrytaren greps, en tidrymd som var ganska kort, hade hon ej enda gång träffat sin man; att hennes karakter var så aktad i den by der hon bodde, att en subskription blilvit anordnad af presten i församlingen och ett antal af byns innevånare för att anskaffa så mycket penningar åt henne att hon kunde emigrera. Och denna omständighet förde honom öfver till en annan del at bevisningen. Den person som haft hvad han skulle kunna kalla den grymma djerfheten att sramställa dessa förhållanden hade lagt mycken vigt på två, såsom han kallat dem, högst mystiska omständigheter. En af dessa var att mrs Bradstock medgifvit att hon hade en särskild inkomst, oberoende af den hon erhöll från mr Womersley i sin egenskap af grindvakterska. Nu gentlemen, sortsor mr Barnstaple, antyder detta vigtiga faktum först och främst, att den person hvilken jag kan kalla åklagaren och om hvilken jag skall ha något mer att säga — antyder att han misstager sig på de tempora som angifva en närvarande och en förfluten tid. Jag skulle nästan tro att den person jag kallar åklagaren är lika okunnig om skilnaden mellan dessa tempora som han visat sig vara okunnig om den ädelhet som kan finnas i den menskliga naturen och, jag tror mig kunna tillägga, om de känslor som lifva de framför mig sittande cor lomärners hröst, (Forts)