Göteborgsposten – 23 maj 1872, sida 1

— — —— — —LÄl AA vee—— — Nelly! Det var ett förhastadt yttrande. Jag menade blott att du väl icke sagt dessa menniskor — denne Barnstaple och Durston — hvad jag omtalade för dig. — Jo, det har jag, svarade hon lugnt. Det var nödvändigt för att de rätt skulle kunna uppfatta huru saken stod, att de skulle bli underrättade om allt hvad som händt; men det finnes ingen anledning till oro, Frank; de äro män af heder. — Ja, jag vet, sade Frank Scorrier bittert, och det är en klass som jag fordom tillhörde. — Det är endast du sjelf som säger det, Frank. Du vet mer än väl att jag aldrig skulle ha tänkt, än mindre sagt något sådant. Du är barnslig i din förargelse öfver hvad jag gjort, ehuru du innan du afreste till London sade att du öfverlemnade allt i mina händer. — Du måste förlåta mig, min älskade. Jag är så utledsen och utplågad att jag knappt vet hvad jag säger. När kommer mr Barnstaple ner, säger du? — Han skall vara här i afton och domstolen sammanträder i morgon. — Och när skall ban resa? — Jag kan ej säga det, Frank, men jag skulle nästan tro att han reser i morgon afton eller påföljande morgon, alldenstund mr Barnstaples tid, som du vet, måste vara mycket dyrbar. — Ja, jag vet det, sade Frank. Jag tror att det vore bäst om jag ej träffade honom, tror ej du detsamma? — Det är naturligtvis en sak som endast du sjelf kan afgöra, svarade Ellen kallt. — Ja, jag vet att jag borde ha mera moraliskt mod, som man kallar det; men jeg har icke det. Och nu då du omtalat för dessa män — jag menar då du funnit det nödvändigt att omtala för dessa män min historia och det dåd jag begått, tror jag icke det skulle vara riktigt passande att jag satte mig ner vid samma bord som mr Barnstaple. Det är min åsigt om saken. — Såsom jag nyss sade, det beror fullkomligt på