Göteborgsposten – 23 maj 1872, sida 1

— Besynnerligt, sade hon för sig sjelf, att han just väljer den platsen! Man skulle kunna tro att de minnen som stå i förbindelse med den vore sådana, att de skulle afhålla honom från att komma i närheten vidare. I det hon yttrade detta steg hon ner för trappan och gick att förena sig med honom. Der spatserade han af och an, med hufvudet nerlutadt mot bröstet och händerna hoplagda bakom sig. Han hörde ej hennes lätta fjät, och hon var alldeles bredvid honom då ljudet af hennes röst väckte upp honom. — Frank! sade hon. Han vände sig hastigt mot henne och fattade hennes hand samt blickade på samma gång oroligt in i hennes ögon. Ingen kyss, intet helsningsord. . — Hvad har du gjort? sade han brådskande. Huru har det blifvit ordnadt? — Käre Frank, sade Ellen, jag kan fullkomligt väl förstå att du skall vara orolig, men du kunde väl ändock finna ett ord att säga till mig sjelf, oberoende af det ärende jag uträttat! — Ja, min älskade, sade han brådskande; naturligtvis var det mycket vårdslöst af mig; men, som du säger, jag är så orolig. Säg mig nu huru det blifvit anordnadt? — Mrs Bradstock får en försvarare inför rätten i morgon. — Hvem då? — En framstående lagkarl i London — mr Barnstaple. — Barnstaple? Ja, jag har hört talas om honom. Hvem har ställt om det? — Mr Barnstaple bestämde sig för det på begäran af min vän, mr Durston, som efter att ha hört hela historien beslöt att inhemta mr Barnstaples råd. — Efter att ha hört hela historien? Gud i himlen! har du verkligon förrådt mitt förtroende? — Frank, huru vågar du? — Jag menade ej det; jag menade det verkligen ej,