Göteborgsposten – 23 maj 1872, sida 1

din egen uppfattning, och tillhör dig sjelf att bestämma, sade Ellen, Hvud ämnar du göra? — Jag vet knappt. Jag tänkte på att resa till Falmouth. Jag måste begifva mig till någon stad tillräckligt stor för att cj min ankomst behöfver bli bekant och föremål för utläggningar, och som det endast är för en tid af fyrtiosex eller fyrtioåtta timmar, bör Falmouth gå an lika väl som någon annan. Ingenting vidare blef yttradt dem emellan, men samsamma eftermiddag omtalade Frank Scorrier till mr Womersleys stora förvåning, att han hade göromål i Falmouth, som erfordrade hans ofördröjliga närvaro der. Till Frank sjelf yttrade den gamle gentlemannen ingenting, men för Ellen gjorde han följande anmärkning: — Det är högst besynnerligt och mer än besynnerligt — det är ledsamt att Frank reser bort vid en så vigtig tidpunkt. Jag ville att han skulle hjelpa mig att underhålla mr Barnstaple, och dessutom hade det endast varit rätt och billigt att han bevistst morgondagens session. Dina vänskapliga känslor för mrs Bradstock äro allmänt kända, och då jag i min ställning såsom domare ej kan visa något specielt intresse för en anklagad, borde Frank ha varit der för att representera familjen såsom mrs Bradstocks stöd. Men hans uppförande har varit så besynnerligt på senare tiden, att jag ej bör bli öfverraskad hvad han än företager sig. — Ellen ursäktade honom så godt hon kunde och ämnet föll. Den gamle gentlemannen var i verkligheten allt för upptagen af tankarne på mr Barnstaples väntade ankomst för att kunna egna sin uppmärksamhet länge åt ett annat ämne. Den store lagkarlen anlände just tids nog för att kläda sig till middagen. Ellen presenterade honom för sin onkel, som mottog honom med stor värma och hjertlighet; men hon var ensam i salongen — emedan den gamle gentlemannen gått för att personligen öfvervaka aftappningen af någon viss vinsort som han be