Göteborgsposten – 22 maj 1872, sida 2

lif! sade mr Barnstaple, då han samma afton satt i sin våning rökande en cigarr i Jack Durstons sällskap. Jag afundas er, sir — jag alundas er att ha fått korgen af en sådan qvinna! — Tack, sade Jack lugnt; jag vet just ej att det förtjenar någon afund! Men jag är er oändligt förbunden för allt hvad ni vill göra. — Hvilken satans tölp måste ej vår vän, hvad är hans namn — Squauber — Scorrier — vara! sade mr Barnstaple. — Ja, sade Jack; jag fruktar att han är af dåligt slag; men nöden var stor för honom och frestelsen stark. — Frestelsen! upprepade mr Barnstaple. Ni må väl ej tro att jag förkastar honom för det han tog pevnningarne? Ingenting kunde vara naturligare än det. Det finnes ej många bland oss som, vetande hvar penningar skulle kunna tagas, ej skulle gå och taga dem. Han tog dem! — men hvarföre skulle han spela rollen af en gammal höna och så fort han lagt ett ägg gå och kackla om det? — Miss Nynne säger att han blef gripen af samvetsqval. — Gripen af samvetsqval! sade mr Barnstaple föraktligt. Nonsens! Ingen blir gripen af samvetsqval utom i romaner. Vet ni jag har en ide, och det är att en man med samvetsqval är en stor skälm! Lita på det, denne Scauforth, eller hvad han heter, skall göra denna unga dame olycklig. — Om jag kunde tro det, sade Jack Durston i det han med stor häftighet reste sig upp, skulle jag vrida halsen af honom! — Det bästa ni kunde göra, min bäste Jack, sade mr Barnstaple i det han sakta utblåste ett långt rökmoln ; vrid ni halsen af honom och jag skall sedan uppträda som er försvarare.