Göteborgsposten – 22 maj 1872, sida 2

tillgifvennet för mig, äfven önskar från mina egna läppar höra om förhållandet är eller icke är sådant. Jag vet knappt huru jag skall svara härpå mer än detta — att jag anser bandet lika bindande som det var i våra lyckligaste dagar! Ni kan anse detta vara romantiskt; det är ej så. Ni kan tycka att jag är förblindad eller missledd men jag är det ej. Ingen kan bättre än jag inse hvilken därskap eller synd eller hvilket brott — om ni så vill — som han begått; men jag betänker äfven att denna därskap, denna synd eller detta brott begicks för min skull, i hopp att åt mig vinna förmögenhet och oberoende, hvilka fördelar han visste att jag på den tiden saknade Om det som skett blefve kändt af min onkel, skulle han genast påyrka att alla förbindelser mellan mig och mr Bcorrier blefve afbrutna. Detta skulle han göra af ren kärlek till mig och af farhågor för följderna. Men han vet det ej och får eller skull aldrig veta det. Tro ej mr Durston, att jag glömmer detta ytterligare bevis på er tillgifvenhet — tro ej att jag på ringaste sätt underskattar mr Scorriers fel — tro ej att jag spelar en romantisk eller teatralisk roll då jag försäkrar att jag tror honom ha drifvits till det dåd han begick hufvudsakligen af kärlek för mig, och att jag nu anser honom vara sannt och uppriktigt ångerfull! Jag tror att han är det och derföre håller jag fast vid min förlofning med honom. Ännu ett ord, mr Durston; tro mig det är oändligt mera pinsamt för mig att behöfva säga detta till er än det var vid det förflutna tillfället. Sedan dess har jag lärt känna och uppskatta den sanna ädelheten i er karakter, och hvad jag nu har att säga er sker ej utan smärta. — Säg ingenting vidare, miss Wynne, sade Jack lugnt; tro mig, jag förstår er fullkomligt. Låt mig nu följa er till ert hotell. Förtjusande — intagande! Verkligen en af de älskvärdaste flickor jag någonsin träffat under loppet af mitt