Göteborgsposten – 22 maj 1872, sida 1

Bradstock genom hans hjelp skulle bli lössläppt; började tala om vädret och slutligen om den resa som Ellen hade att göra samt hennes återkomst hem; om allt möjligt, med ett ord, för att hjelpa henne ur sin förvirring. Och den passion som aldrig varit helt och hållet utdöd i hans bröst återupplifvades för hvarje ord af hennes röst, för hvarje blick ur hennes ögon, för hvarje känsla hvaråt hon gaf uttryck. Det fanns ingen qvinna som kunde jemföras med henne — ingen så älskvärd, så nobel, så fullkomligt uppriktig och sann. Det var omöjligt att en qvinna sådan som hon skulle komma att egas af en så svag, vacklande varelse som hennes trolofvade måste vara. Det var ej förr än efter ett kort uppehåll i samtalet som Jack Durston yttrade till sin följeslagerska: — Det är lyckligt för oss att mr Barnstaple kommer ner, ej blott för den skicklighet och goda takt hvarmed han skall uppträda till mrs Bradstocks försvar, utan för de råd som behöfvas efteråt med afseende på hvad gom då bör göras — råd som böra blifva dubbelt värdefulla sedan han varit på platsen och sett huru landet ligger. — Jag tänkte just på det, sade Ellen. Naturligtvis trodde jag först att det enda som behöfde göras vore att befria mrs Bradstock. — Ja, det är visserligen det första; men det svåraste af vårt företag torde bli utredandet af de öfriga trådar som bilda denna trassliga härfva. Ämnar ni låta helt och hållet leda er af mr Barnstaples råd, miss Wynne? — Ja. — I allt? — Ja, i allt. Hon upprepade orden, men tystnade plötsligt, i det hennes kinder ånyo betäcktes af rodnad. — Hvarföre gör ni mig denna fråga, mr Durston? — Emedan jag har ett ändamål dermed — emedan jag är så bedårad i närvarande ögonblick, att jag suarare vill löpa risken att anses sjelfvisk och ogrannlaga än underlåta att begagna mig af det tillfälle som ånyo tyckes