Göteborgsposten – 22 maj 1872, sida 1

Durston, sade Ellen skrattande; men jag vet att jag är er oändligt förbunden för det resultat ni åstadkommit. Ingen skulle af mr Barnstaples sätt ha kunnat gissa ett sådant inflytande. — Nej, det är emedan Barnstaple erkänner er såsom en fulländad dame. Jag är säker på att han beundrar er ofantligt. Jag är likaledes säker på att han, utom deri att han gör allt hvad ni önskar och tjenar er så godt han förmår, aldrig skall låta sin beundran bli synlig. — Och tillåt mig nu fråga hvad ni ämnar göra, miss Wynne? — Resa tillbaka till Polwarth så hastigt jag kon, sade hon. Det är ett tåg som lemnar Paddington klockan fem denna eftermiddag, och om jag reser med det skall jag hinna vara hemma till i morgon middag. — Åmnar ni resa hela natten och ensam? — Ja. Det är nödvändigt att min onkel blir förberedd på mr Barnstaples besök. Naturligtvis måste han stanna hos oss, och den oväntade ankomsten af en så utmärkt mana skulle kunna vara en allt för stor öfverraskning och inverka menligt på squirens helsa. Och Åensam?, frågar ni? Ni kan väl ej föreställa er att jag tagit min franska kammarjungfru med mig till London? — och någon annan fanns ej som jag kunde ha bedt om sällskap. Sedan Ellen yttrat dessa ord, tystnade hon och kände att blodet steg åt hennes kinder vid tanken på att hon komprometterat sig genom dessa ord. Naturligtvis borde Frank Scorrier, under andra omständigheter varit hennes följeslagare. För två dagar sedan skulle hon ha tänkt detta och skulle ej ha tvekat att säga det, men en zällsam känsla kom öfver henne nu så fort hon tänkte på Frank. Han förekom henne nästan fantomlik; mycket mindre verklig, mycket längre aflägsen än då han var borta i Australien. Jack Durston såg hennes förvirring och ombytte samtalsämne — började tala om Barnstaple och hans underbara talang samt huru föga tvifvelaktigt det var att mrs