Göteborgsposten – 21 maj 1872, sida 2

qvarteret Grönlandet södra, hvarest hr Hirsch lärer hafva för afsigt att uppföra en större byggnad, som troligen kommer att blifva ett ibland de största enskilda företag iden vägen inom hutvudstaden, säger Dag. Nyh. Från Utlandet, Furst Bismarck i Preussen och Gladstone i England ha båda i dessa dagar uttalat sig mot påfven i ordalag, hvilka bära vittne om, att det enligt all sannolikhet finnes mellan de europeiska makterna en tyst öfverenskommelse att icke vilja godkänna något slags inblandning i statstörhällandena af den ofelbare påfven. Bismarck yttrade sig neml. i tyska riksdagen, då fråga var om utnämnandet af ett generalkonsulat i Rom på grund af den romerska curiaus vägran att godkänna kardinalen furst Hohenlohes val säsom Tysklands sändebud hos det påfliga hofvet. Bennigsen förklarade under starka motsägelser och yttringar af ovilja, isynnerhet ifrån högern, att påfvens vägran att mottaga kardinal Hohenlohe var en förnärmelse mot den tyska regeringen, och att den tyska regeringen äfven måste känna sig djupt kränkt öfver ett sådant beteende. Han såg häri en ny orsak till nödvändigheten af, att ett diplomatiskt generalkonsulat upprättades i Rom (för påfven), ehuru han likväl icke ville för ögonblicket föreslå nedsättning i summan till sändebudsposten. Han trodde, att regeringen sjelf skulle vidtaga någon åtgärd och i alla händelser tillbakavisa hvarje tanke på ett konkordat. Bismarck hänvisade till den sista tilldragelsen med påfliga regeringen som ett bevis på, huru svårt det var att ernå en öfverenskommelse med Rom. Itt sändebud hade emellertid andra förpligtelser, utom den att verka för ett godt förstånd, och han ansåg det derför riktigt, att man ej väckt något förslag om nedsättning i summan till sändebudsbefattningen. De sista dogmerna, som den påfliga stolen förkunnat (ofelbarheten bl. a.), gjorde det omöjligt för hvarje regering att på denna grundval gå tillsamman med Rom; den tyska regeringen ville åtminstone icke göra det. Men ettersom det goda förhållandet mellan bekännelserna i det tyska saderneslandet blifvit rubbadt, skulle det emellertid vara nödvändigt, hvilket hans sträfvande äfven åsyftade, att lösa frågan genom en rikslag, som, genom att medgifva fullständig religionsfrihet, var i stand att lugna sinnena. Måhända skulle den källa, hvarifrån Rom fick sina underrättelser, då bli renare, och påfven skulle bli öfvertygad om Tysklands försonliga afsigter. Det hände icke ofta, att ett sändebud tillbakavisades, och ett sådant tillvägagående var ej heller höfligt, medan det var förekommande af en regering att förfråga sig hos en annan, om ett sändebud vore väl sedt. Den regent, som gjorde frågan, hade emellertid då redan träffat sina definitiva val. Under de 21 år, i hvilka tal. verkat inom den högre diplomatien, var det här omtalta fallet det första, då nej svarats på en sådan förfrågan. Afslaget hade i dubbelt mått gjort honom ledsen, emedan han trott, att det gjorda valet just egnade sig till att bana väg för försonligare åsigter; men denna bedröfvelse gat honom likväl icke rättighet till att vara irriterad, och hänsynen till den katolska befolkningen skulle det oaktadt vara den afgörande, om ett nytt sändebud skulle utnämnas. Huruvida denne skulle i lika hög grad som den tillbakavisade vara lämplig att genomdrifva en öfverenskommelse, betviflade han, i alla händelser var det nu svårare än förut att finna ett lämpligt sändebud. (Bifall). Windthorst bad riksdagen betänka, att den ännu icke kunde grunda sitt omdöme på annat än tidningsuppgifter, då sjelfva aktstyckena icke blifvit framlagda. Eftersom kardinalen stod i påfvens tjenst(!), hade det varit alldeles nödvändigt att göra förfrågan i Rom. Hvad skulle man ha sagt, om en preussisk generaladjutant utan vidare utnämnts till nuntius i Berlin, och en kardinal var likväl förmer än en generaladjutant. Han bemötte de angrepp, som Beunigsen riktat mot Rom, och slöt med uttalande af den önskan, att kansleren måtte lyckas ernå ett godt förstånd med den påfliga regeringen. Bismarck svarade, att han, hvad suveränens förhållande till hans underlydande anginge, ville hänvisa den föregående talaren till Richelieu och Mazarin, hvilka fört mycket skarpa strider mot Rom i deras andre suveräns intresse. I afseende på den andra jemförelsen måste han förklara, att han, om påfven utnämnde en preussisk generaladjutant till nuntius, skulle tillråda kejsaren att godkänna valet. Underrättelsen om kardinal Hohenlohes tillbakavisande hade icke meddelats allmänheten, förrän regeringen i en officiel depesch från italienska sändebudet fått veta, att den romerska curian underrättat ett främmande sändebud härom; ifrån denna stund hade han icke längre ansett sig förpligtigad till att iakttaga diskretion. Han var ingen älskare af konjekturalpolitik; men eftersom den föregående talaren syftat på fördraget med Rom, så måste han likväl, om dermed menades fördrag enligt hvilka enskilda riksundersäter icke skulle vara förpligtigade att lyda rikslagarne, göra den anmärkningen, att han ville på det bestämdaste motsätta sig afslutandet af dylika fördrag. Såsom evangelisk kristen, icke såsom minister, måste han slutligen säga Windthorst, att om denne ansåg statens skiljande från den evangeliska kyrkan säsom dödande för denna, hade han ej något begrepp om evangeliet. Löwe förklaräde, att han och hans politiska vänner icke funnit kardinal Hohenlohes utnämning lycklig. Man måste ha hyst fruktan för den paflige nuntius, som derefter kommit till Berlin. Kyrkan hade under sin förbindelse med staten hittills gjort folket den största skadan; man mäste nu, då man frånryckt kyrkan det svärd, som hon fört emot folket, vända det emot benne sjeli. Reichensperger kunde icke erinra sig, alt kyrkan någonsin utofvat våld mot Lowe och hans meningsvänner. Tills bätue exempel påpekades, måste man anse dylika beskyllningar för lösa ord. Ilvad Hohenlohes tillbakayvisande angick, så trodde ban, att man, efter den situation hvari päfven befaun sig, borde ha inledt saken konfidentielt, men det hade icke skett. Patven hade ej räddat annat än sin värdighet, och den borde man derför skona. Fåfven skulle emellertid bevara denna värdighet, äfven om ban fördrefs ifrån Rom, hvilket skulle, enligt tal:s förmenande, komma att ske. Gladstone återigen uppträdde rörande detta ämne vid ett möte, som hölls för Kings College. Han förklarade det vara nödvändigt, att religionen och vetenskapen ginge hand i hand, att den förra bildade äfven grundvalen för den högre undervisningen. Men då han i sina konseqvenser yttrade sig med skärpa öfver den trolösa vetenskapen, yttrade han deremot, i det han anspelade på den andra ytterligheten: Jag kan ej fördölja för mig, att händelser af förvånande betydelse tilldra git sig i den största af de kristna trosmonighatarna Fagftän iag icke tillmäter mig att