Göteborgsposten – 18 maj 1872, sida 5

1J77 MA 7 SSJ Sofiedal (Skåne). — E. och Augusta Fogelmarcks dotter, 14 Maj, Stockholm. — Eric och Elise Westerlunds son, 7 Maj, Öfverelfve. — Adolf och Maria Hallding son, 15 Maj, Stockh. Döde: Fru C. C. J. Ångström, f. Wahrenberg, 39 år, 18 Maj, Stockh. — Studeranden af Westgöta nation Fr. J. B. Beronius, 29 år, 11 Maj, Upsala. — Garfverisabrikören J. Scholin, 74 år, 8 Maj, Årup. — Kapt. A. C. Jungmarker, 76 år, 10 Maj, på Mitandersfors bruk (Wermland). Veckokrönika. Aldrig riktigt bra! — Bort med profetiorna! — Emigranter på teatern. — Han är borta! — Dir. hmans nya engagementer. — Kichelieus första vapenbragd. — Något som fattas. — Fast otrolig historia. — Ny restauratör på Nya Elfsborg — Anekdot. -Begnet är, säger en utmärkt tysk författare, d:r Georg Hartvig i sitt förträffliga arbete Jordens Atmosfer, Åregnet är allt efter omständigheterna en menniskans fiende eller välgörare, en herrlig himmelens gåfva eller en förskräcklig plåga. Det-närer och förstör; det befruktar fälten och låter skördar förstöras ; det fyller flodens fåra till väg åt skeppen, det öfversvämmar landet och ödeläggelse följer dess böljor. Det förer ymnighet och missväxt, glädje och nöd med sig. Man beder i kyrkorna att regn måtte komma eller att det måtte upphöra, man prisar det i dag och förbannar det om några dagar. Landtmannen betraktar med väntande blick molnet, som lofvar honom en uppfriskande skur öfver hans törstande tegar och med längtande öga söker turisten utforska om ej den grå himmelen ändtligen ville hämma sina flöden, som förstörer all glädje på hans färd. Regnet har också utgjort det allmänna samtalsämnet under veckan; enär både årsväxten och pingstuttärderna oafvisligt pocka på godt väder för att kunna bli hvad de böra vara. Det torde också knappast finnas mer än en enda person inom samhället, hvars panna ej skulle fördystras, ifall pingsthelgen inginge mulen och tårögd och hvem detta är gissas lätt af den, som genomögnar dagens annonser om offentliga nöjen, de första i ordningen nemligen, ty alla arrangörer af dylika i fria luften eller på utvärdshusen önska nog regnguden hin i våld att bli torr en gång för alla. Hr Frick blickar i Trädgården dystert på de regndrypande borden och bänkarne och värden på Lorensberg står mulen på sin trappa Och andas grafluft i lifvets vår. För vår del anse vi oss omöjligen kunna eller böra ställa något väderlekshoroskop vare sig för närmare eller fjermare period, Ågamla märken stå ej längre, och vår tro på Hisingsböndernas observationsförmåga som väderleksprofeter är oåterkalleligen och för alltid rubbad. Att vi emellertid i det nu föreliggande fallet ställa oss i majoriteten är lika klart, som vi önska att pingstdagarnes väderlek måtte bli. Emigrantströmmen fortfar med oförminskad fart. Fredagen i förra veckan var antalet så stort, att de alla ej kunde inrymmas på den då afgående stora emigrantångaren, utan ett och ett halft hundradetal nödgades stanna qvar och invänta ny skjuts. Efter hvad vi förnummit, hade åtskilliga emigrantagenter för att hålla kuraget uppe hos sina klienter fallit på den goda iden att bjuda dem på Söndagens föreställning å Nya Teatern. Der fingo de sig åtminstone ett godt och en hel afton genomgående skratt, innan de, flertalet säkert för alltid, lemnade fosterjorden — löjen och tårar vexla ju beständigt här i lifvet, och de senare få de nog innan kort, mer än de kunnat ana, på sin lott. Det var Fredrik Deland, som den gången, näst före den sista under innevarande säsong, var första muntrationsrådet för attonen. Hans gästspel är nu slutadt, men minnet deraf är oförgätligt och skall aktas så länge svensk konst ännu älskas och vårdas på vår scen. Icke ens dir. Ahmans argaste vedersakare, om han eger några sådane, skola kunna förneka, att han i detta hänseende uppbjudit all sin förmåga, i närvararde ögonblick den största, hvaraf någon ledare af ett landsortssällskap är i besittning. Lyckligtvis har denna gång, hvad eljest icke alltid inträffar, förtjensten fått sin belöning, idet dir. Å. här i alla afseenden haft en briljant sejour, ej minst i det för honom vigtigaste afseendet, det pekuniära. Istället för att nu, såsom somliga för sed hafva, då Fortuna börjat småle åt dem, skrinlägga sina skatter, gör han raka motsatsen. Han handlar som den vakne och praktisko köpmannen, han Lutvidgar sin affär, hyllande den sunda ekonomiska grudsatsen att kapitalet lika litet som den goda åkerjorden bör ligga alltför länge i träde eller med andra ord, att man måste så för att kunna få skörda. Det är derföre för oss en glädje att kunna omtala för våra teatervänner, det hr Åhman för nästa säsong lyckats engagera tvenne dramatiska konstoärer, hvilka hvar i sitt slag sakna maAtetvakan AR saAKR IA