Göteborgsposten – 18 maj 1872, sida 5

SR om ÅuFAUUHStIUmHöJSHAnd, Som förhindrat H. M:t konungen att personligen emottaga folkombudens underdafskedshelsningar. Den hoppas och önskar emellertid af innersta hjerta, att Gud ännu länge måtte bevara hans dyrbara lif till glädje för konungahus och folk samt till lycka för de förenade rikena. Om inga oväntade omständigheter inträffa, hafva kammarens nuvarande ledamöter med denna dag fullgjort sitt uppdrag. Afslutningens stund som nu är inne, måste alltså af dem tillika betraktas såsom en räkenskapens stund. Ty fastän representanten endast har att svara inför sitt eget samvete och framtiden, kan han lika litet som någon annan stå vid målet af ett fullbordadt arbete utan att just då fråga sig sjelt, huru domen öfver hans verk skall utfalla. Vi afbida den domen utan öfvermod och utan fruktan, icke i tron på handlingarnes ofelbarhet, men i medvetande af de goda afsigternas rätt. Att hafva velat jemnare fördela skattebördorna varsamt behandla ifrågasatta lagförändringar och, under iakttagande af nödig sparsamhet i öfrigt, frikostigt uppmuntra allt, hvarigenom den andeliga och materiella kulturen i landet kunnat befrämjas, det är åtminstone en förtjenst, hvarpå den afgående kammaren vågar göra anspråk. Må de, som härnäst väljas, uträtta större ting. Aldrig skola de dock med en varmare kärlek, än nu sker, nedkalla Guds välsignelse öfver konung och fädernesland. Efter ceremoniens slut på rikssalen återvände kamrarnes ledamöter till sina sessionasalar, der afskedstal vexlades. I Första kammaren yttrade gresve Lagerbjelke följande: hIine herrar! Innan vi efter slutade arbeten åtskiljas, anhåller jag att till eder, mine herrar, få frambära uttrycken af min vördnadsfulla och hjertliga tacksamhet för den vänskap, välvilja och förtroende, hvarmed jag äfven under denna riksdag blifvit inom kammaren omfattad och hvaraf hågkomsten alltid skall hos mig förvaras som ett dyrbart minne. Den riksdag som nu går att afslutas har utfört sina arbeten under Jjusare utsigter tör landets förkofran än som på länge varit förhållandet. Varaktigheten af dessa fördelar är dock beroende af det sätt, hvaruppå desamma uppbäras och användas. Det är lika litet genom hetsiga öfverdrifter som genom liknöjd efterlatenhet ett lands sanna väl beredes och stadfästes. Dertill erfordras ett oskiljaktigt förbund mellan verksamhet och klokhet, förutseende och eftertanke, ifver och sans. Huruvida riksdagens arbeten burit prägeln af ett sådant förbund, tillkommer icke oss utan framtiden att afdöma ; säkert är, att om denna riksdag icke haft sig förelagdt afgörandet af stora, på fäderneslandets öden djupt inverkande frågor, har dock dess verksamhet tagits i anspråk till flere för landets bästa gagnande ämnen. Med liflig öfvertygelse härom vet jag äfven för visso, att, då jag nu afslutar våra sammankomster under denna riksdag, vi alla mötas i den bjertliga önskan: Gud bevare konung och fädernesland. Kammarens åldersordförando, ärihSprengtporten, besvarade detta tal med följande ord: ÄHr grefve och talman! Vid den uppnådda gränsen för deras sammanvaro, känna sig Första kammarens ledamöter lifligt uppmanade att till sin talman framföra uttrycken af den vördnadsfulla tacksamhet, som hans värderika ledning af kammarens förhandlingar ålägger dem och alltid framkallat. Bättre än i orden allena framträder den sanna pligtkänslan i handling, och i detta afseende har hr grefven och talmannen på mer än ett sätt lemnat oss töredömen, som icke blifvit obemärkta och i hvad på oss ankommer icke skola sakna efterföl jd. Med dessa tänkesätt, till hvilka minnet sluter sig af den outtröttliga välvilja, med hvilken br grefven talmannen omfattat dem alla, utbedja sig kammarens ledamöter att i dess för dem alltid dyrbara vänskap och hågkomst fortfarande varda bibebällneI Andra kammaren, der under ledamöternas frånvaro erkebiskop Sundbergs af kammarens ledamöter bekostade, at Troili mälade, porträtt blifvit ofvanför talmansplatsen uppsatt, ställde hr erkebiskopen till kammaren följande ord: Mina herrar! Fäar några få ögonblick sedan hafva i kammarens namn afskedets och välönskningarnes ord blifvit på rikssalen uttalade. Vi återupprepa dem här på vårt eget samlivgsrum till och för hvarandra. Sakort sker det icke utan smärta, huru olika de öfvertygelser än må hatva varit, som under vårt långvariga gemensamma arbete sins emellan kämpat om de tjenligaste medlen för befrämjande af fäderneslandets välgång. Huru många bland oss, som komma att vid nästa riksmöte fortsätta det nu afslutade arbetetet, får framtiden sjelf utvisa. Visst är, att jag icke blifver en af dem. Så mycket större skäl har då jag särskildt att på samma gång jag från denna hedersplats säger eder mitt sista farvål hembära eder alla min bjertligaste tacksägeise för de oförgätliga prof på vänskap och förtroende, jag under sex års tid haft glädjen emottaga. Ätven sedan min person är borta, skall genom eder godhet åt min bild en plats i denna kammare föruunas. Måtte jag i någon, om än aldrig så ringa mån hafva gjort mig förijent af en utmärkelse. I hvarje fall skall densamma för kommande slägten blifva en påminnelse om, huru den goda viljan af vår tids män hedrades. Se vi nu, förr än vi skiljas åt, bort från våra egna inbördes förhållanden och tillbaka på den verksamhet vi utöfvat, så möter oss der en annan tafla, på hvilken icke allas ögon hvila med välbehag. Det kan nemligen icke vara oss obekant, att ganska mycket både af hvad vi gjort och hvad vi uraktlåtit är föremål för klander i kanske lika hög grad som för bifall. Om det vore löjligt att låta bifallet framkalla egenkärlek, så skulle det ock vara föga mindre löjligt att låta klandret hos oss uppväcka missbelätenhet. Den offentlige mannen måste med ödmjukhetens lugn upptaga bådadera och under alla förhållanden sjeli vara sin strängaste domare. Vi afstå således från hvarje försök till eget försvar och protestera blott emot sådana uppfattningar af riksdagsverksambet, som endast vilja räkna, men icke väga frukterna eller som efter abstrakta grundsatser vilja pröfva deras värde, utan afseende på de verkliga samhällsförhällanden och behof, genom hvilkas makt de hufvudsakligen tillkommit. Ingen lär kunna neka, att Sverige för närvarande befinner sig i en på alla områden med oerhörd raskhet fortgående utveckling och att följaktligen lagstiftarens uppgift är mera svårlöst och grannlaga än någonsin tilltörene, eftersom han i främsta rummet skall veta att skilja det tillfälliga från det väsendtliga, skalet från kärnan. Icke underligt då, om brister upptäckas i hans verk och alla åtgärder icke kunna mot