Ivarjehanda. Sparsven i Amerika. Man kan med skäl vara tveksam, huruvida flertalet bland emigranter till Amerika vinner något på ombytet af fädernesland. Men ett slag af emigranter finnes dock, hvars vinst är säker, och det är — gråsparfvarne. I tidn. Nev-Nork Times läses nemligen följande: — Näktergalen, lärkan och trasten hafva blifvit besjungna och komma förmodligen att i evärdliga tider besjungas af skalderna; men med undantag af Catullus har, oss veterligt, ännu ingen nedlåtit sig att säga gråsparfven en artighet. Och dock bar denna oansenliga simpla lilla fågel en mission, och denna af ganska stor betydenhet. Öfverflyttad till New-York har han gjort stadens innevånare omätliga tjenster. Alla stadens promenadplatser ödelades årligen af en hel del glupska maskar af alla sorter, gräsätande larver och löfmaskar, hvaraf en art, som i Amerika kallas tden sexsotade puckelryggen, isynnerhet spridde död och förderf inom växtverlden. Rotgeln ville icke äta den der figuren, gulärlan lemnade honom i fred och blåkråkan föraktade honom. Slutlig n ombads sparfven att emigrera till nya verlden, och sparfven kom. Han betingade sig fri passage och rikligt kosthäll, men lofvade att till ersättning taga sin bostad i Central Park och se till om han inte kunde fördrifva masken derifrån, hvilket han också gjorde. Men då han snart fann att det här ej skulle blilva svårt att underhålla familj, försåg han sig snarligen med en talrik sådan. Han undervisade sina barn och barnbarn i konsten att äta mask, och snart var puckelryggen försvunnen, och sparfven tog ihop med de öfriga fienderna. Dessa hafva nu alla slagit till reträtt, och de tacksamma stadsboerna hafva gjort allt för att få den lilla emigranten att trifvas väl, Små fågelhus hafva blifvit uppbygda för hans räkning, der han dagligen om vintern erhåller sin föda. Derinne äro små reden uppsatta och halm, bomull och strån anskaffade för boens byggande. Om vintern utströr parkvaktaren korn och risgryn ät dem, och om sommaren kan man se dem bada sig på små plankbitar, utlagda i fontänen. Den förvånande omständigheten, att de allena bland alla stadens offentliga embetsmän uppfylla sina åligganden, gör dem ej blott intressanta, men helt och hället ensamma i sitt slag. — Så behandlas sparfven i Amerika, der man anser sig aldrig nog kunna visa sin tacksamhet för hans tjenster. Utan att vilja påstå att det är nödvändigt att bygga hus åt honom och föda honom med risgryn, tro vi dock, att en annan behandling än den som vanligen hos oss kommer honom till del skulle vara fördelaktig, säväl för sparfven som för menniskorna. RÖKarekungen. Den njutning som anses bäst stämma öfverens med ett flegmatiskt temperament, neml. tobaksrökandet, är naturligtvis högt värderad hos den nation hvilken man i alla tider tillagt detta temperament såsom ett karakteriserande drag. Säkerligen har derföre mer än en holländare, som gjort sig förtjent af en minnesruna för sin törmåga att under berörde form bidraga till tobakskonsumtionen, farit hädan utan att hans minne blifvit stort mera varaktigt än de rökmoln i hvilka han låtit sin knaster uppgå. Nyligen dog dock nära Rotterdam en man, hvilken i ifrågavarande afseende om ej i andra varit så framstående, att de hollindska och belgiska tidningarne velat genom en kort skildring förvara hans minne åtminstone åt den närmaste efterverlden. Ifrågavarande man var en f. d. linnehandlare, som förvärfvat en betydande förmögenhet. Hans slägtnamn var Klaös, till hvilket han erhållit den betecknande benämningen Rokarekungen. Hr Klaös hade låtit uppföra ett hus nära Rotterdam och en del af detsamma upptogs af hans pipsamling. Piporna voro här systematiskt ordnade efter deras nationalitet och kronologiska följd. I sitt testamente som han lät uppsätta kort före sin död, föreskref han att alla traktens rökare skulle inbjudas till hans begrafning, och att hvar och en skulle föräras med 10 kl. tobak och två holländska pipor af nyaste snitt, på hvilka testatorns namn, vapen och dödsdag skulle vara ingraverade. Hans slägtingar, vänner och begrafningsgästerna allmänt anbefalldes framför allt att hålla eld på sina pipor under begrafningsceremonien och derefter tömma ur tobaksaskan på likkistan. Traktens fattiga skola årligen på hans dödsdag erhålla 10 6. tobak och ett ankare godt öl. Vidare föreskref han i sitt testamente, att hans likkista af ek skulle beslås med hans gamla cigarrlådor samt att en låda cigarrer och en kardus gammal holländsk knaster skulle läggas vid fötterna i likkistan. Hans favoritpipa skulle läggas vid hans sida tillika med en låda tändstickor, stål, flinta och fnöske — ty, anmärkte han, ingen visste hvad som kunde hända. Det har blifvit uträknadt att den aflidne gamle herrn