Redan 1866 hade rikets ständer erkänt olämpligheten och obilligheten af produktionsskatter, hvadan ständerna i underd. skrifvelse anhöllo att K. M:t täcktes, efter skedd utredning, aflåta proposition angående upphörande af den särskilda produktionsskatt, under benämning bergverkstionde, som utgick från de 8. k. ädlare verken, dock mot eftergift å deras sida af de särskilda privilegier och förmåner som dem beviljats. Den begärda utredningen har med fullständighet åstadkommits och i medlet af sistförlidne Februari månad aflemnades K. M:ts proposition om bergverkstiondens upphörande. Hvad K. M:t föreslagit förordade statsutskottet, med några så förändringar i afseende på vilkoren, till bifall. Härvid bör dock noga märkas, att bergverkstionden, som utgör cirka 70,000 rdr, komme blott till en dei att asskrifvas, men till en del att aflösas. Det hade således bort ur principiel synpunkt och äfven för konseqvensena skull vara för landtmannapartiet angeläget att medverka till detta förslags bifallande, hvarigenom partiet äfven kunnat faktiskt ådagalägga sin benägenhet att visa tillmötesgående. Men ingen af dessa landtmän har någon nytta af bergverkstiondens afekaffande; den är visserligen också en grundskatt, men den erlägges at en tropp herrar, och af denna anledning är det väl tvifvelaktigt om de egentligen tillhöra svenska folket enligt hr Lars Erasons i Wik bekanta teori. Hr Nils Larsson i Tullus, den siste talmannen i bondeståndet, hade nu åtagit sig att fungera som taleman för landtmannapartiet. Derföre meddelade han helt öppenhjertigt, att denna reform borde ställas i samband med och göras beroende af grundskattsreformen, och yrkade derföre — hvad som på förhand blifvit aftaladt — att hvad K. M:t och statsutskottet hade föreslagit skulle förkastas, men skrifvelse till K. M:t aflåtas, ordagrannt innehållande samma framställning, som statsutskottet föreslagit i afseende på grundskatterna, dervid äfven skulle begäras en utredning af frågan om den oftanämnda tionden. Med hr Nils Larsson instämde åtskilliga af partiet t. ex. hrr Carl Ifvarsson och Lies Olof Larsson jemte andra af mindre valör. Det gagnade naturligtvis icke, det var komplett förspild möda, att hr sinansministern, brr J. Bergström, Gumeelius, Carlän och Sjöberg utredde frågan, bevisade orimligheten af att nu åter begära en utredning, erinrade om att denna tionde orättvist och orimligt tryckte på en vigtig industrigren äfvensom att fäjlden af denna tiondes bibehållande skulle blifva att malmtillgångarne i stället för att här forådlas, komme att i än större skala än hittills skett blifva exporterade — allt förgätves. Häradsh. Dufva, som annars utöfvar så stort inflytande på landtmannapartiet och som gjort det så värderika-tjenster-senast hgrundskattefrågan, försäkrade att frågan om denna skattetitel var af så enkel och klar beskaffenhet, att den när som helst kunde afgöras på sätt utskottet hemställt; han vädjade till partiots hedersamhet, tiil alla som verkligen önskade grundskatternas borttagande, att icke genom ett köpslagande i denna fråga uttala en sådan mening, som att det, hvilket vore rätt i afseende på den ena näringen, ej vore det beträffande den andra. Hr Dufva gjorde sig den mödan ntt tala två gånger; mer majoriteten tycktes likasom göra sig ett nöje af att kunna fatta ett beslut utan hr Dufvas och grefve Posses medverkan, och hvad hr Nils Larsson föreslagit antogs med 96 röster mot 57. Sedan denna fråga sålunda blifvit afgjord, att bergverkstionden kommer att bibehållas (till dess upphörande hade Första kammaren förut lemnat bitall), afslog Första kammaren statsutskottets framställning, af Andra kammaren bisallen, rörande grundskatternas afskaffande. Landtmannapartiet fick således svar på tal — vann vid tinget, men tappade i papperen. Den 15 Maj. I sista stunden får fem blifva jomnt. Till och med en anmärkning hvilken framställd