Vällefnad och brist på öfning hade gjort mr Libby korpulent. Han hade en dubbelhaka som en vicekansber skulle ha afundats honom, små lifliga svarta ögon, som glänste som kol i den breda ytan af hans hvita ansigte, hängande underläpp och kort jerngrått hår. Hans korta feta fingrar och breda feta händer lekte med en tung guldkedja under det han blickade ner i det diarium som låg framför honom, räknande efter huru många mål hans husbonde hade under veckan och beloppet af de arvoden som de representerade. — Ah mr Durston! sode han i det han såg upp då han hörde Jacks steg; huru mår ni, sir? — fem och tre är åtta — (en minut, sir) — noll är noll och fyra gör tolf — tolf, sju, åtta. Hur mår ni, mr Durston? upprepade han i det han lade boken ifrån sig och såg upp med ett småleende, och hvad kunna vi göra för er, sir? — Hvad ni kan göra för mig, Libby? Jo, ni kan gifva mig en pris snus, sade Jack skämtsamt. — Med största nöje i verlden, sir, sade mr Libby i det han ur fickan drog upp en tung guldsnusdosa och räckte den åt Jack, som tog en pris mellan fingrarno och begagnade sig af första tillfälle att obemärkt släppa den under bordet. — Och hvad mer, sir? Vi ha några mål tillsammans i nästa vecka; är det för dem ni kommit, sir? — Nej, svarade Jack. Derefter stod han tyst ett ögonblick, pekade derefter mot dörren till det motsatta rummet och yttrade i frågande ton: Inne? — Jaha, sade mr Libby långsamt, han är väl inne, men jag vet ej om han kan taga emot. — Mycket att göra? frågade Jack. — Ja-a-a, sade mr Libby ännu långsammare, det har han. — Jag önskar tala ett par ord med honom, Libby, det är saken, sade Jack. — Måste ni verkligen nödvändigt träffa honom?