grundskatternas afskrifning äro skattehemmanaegare, så voro de flesta talare som i Första kammaren uppträdde äfven egare af skattejord, men det oaktadt ingalunda benägna för grundskatternas afskaffande. Orsaken härtill inses lätt. De förstnämnda betraktade frågan blott från den egna nyttans ståndpunkt; de senare åter från en högre statsekonomisk synpunkt. Åtskilliga — märk väl, skattejordsegare — förklarade att jordbruket öfverallt gått framåt oaktadt grundskatterna, och att en ganska stor fördel låg deri att hemman funnos, af hvilka personer med ett mindre kapital kunde bli egare, enär en del af det kapital som jorden representerade vore ouppsägbart. För öfrigt frambölls af flera talare det betänkliga i grundskatternas afskaffande ur finansiel synpunkt; de uppgingo till 6 mill. årligen, och med deras afskaffande skulle snart äfven roteringsbesvärets upphätvande följa, således ytterligare en uppoffring af 4 mill, Men hvarifrån skulle dessa 10 mill. tagas? Jo, naturligtvis genom ökad bovillning, hvars uttagande när dåliga år inträffade skulle öka missnöjet, som nu deremot var mera inbilladt än på verkliga skäl grundadt. En ganska märklig företeelse var, att grefve Göta Posse, som ju påtagit sig en stor mission, icke fann sig upplagd att till bemötande upptaga hvad de många talare anfört, hvilka efter honom bade ordet, ehuru några af dem gjorde anmärkningar mot hvad han yttrat. Blyghet förstummade honom väl icke, utan mera den vunna erfarenheten att hans argumentation icke räckte till för mer än en gång och att hans åsigter icke voro af den beskaffenhet att, der de skulle utvecklas, vinna gehör. Voteringen utföll så, att utskottets förslag förkastades med 48 röster mot 33. D. 14 Haj. Om jag icke irrar mig har jag tidigare, men bestämdt oftare än någon annan publicist, vågat påstå att det enda verkliga bindemedlet som sammanhåller landtmannapartiet är den egna nyttan, och denna så krasst uppfattad som möjligt. Denna åsigt har misshagat åtskilliga af mina ärade kolleger, och några af dem ha till och med påstått att benämningen landtmannaparti är desto mera oegentlig som några partibildningar inom vår representation icke förefinnas. Detta påstående vore riktigt om man antog att landtmannapartiet — eller hvad man nu vill kalla det — utgjorde ett politiskt parti, men såsom sådant kan det icke betraktas enär det aldrig lifvats af och verkat för några poliska ideer, utan vid behandlingen af hvarje sak för sig uppställt frågan: berör den våra intressen, och kunna vi vända den oss till godo? Emellertid föreställer jag mig, att ju mora landtmannapartiets sträfvanden framträda oförbehållsamt — och att förhållandet varit sådant vid de tre senaste riksdagarne lärer icke kunna förnekas — desto villigare skall man erkänna att detta partis hufvudsakliga styrka ligger i ett hänsynslöst aktgifvande på den egna nyttan. Hvar och en som ställer sina andliga krafter och sin talareförmåga till partiets tjenst mottages med välvilja och tacksamhet; de tillåtas gerna att gå främst i striden, få gerna kallas partiets ledare och korysåer, men deras egenskap af ledare, till och med af vägledare, mortifieras i samma ögonblick de icke ställa den egna nyttan, som partiet hyllar, främst. Då abandonneras de celebra ledarne, någon af sekunda qvalitet antages tili förman och så går partiet sin egen väg och, i medvetandet att det utgör majoriteten i Andra kammaren, dikterar beslutet med blicken stadigt fästad på den egna nyttan, fräckt påstående att detta parti ensamt representerar svenska folket. Senast i Lördags afton drog landtmannapartiet försorg om att i klar och öppen dag ådagalägga sitt skaplynne. Det gällde att befrämja en reform, visserligen icke någon stor reform, men en sådan som länge stått på dagordningen, som med relativt ringa uppoffring från statens sida kunde åstadkommas och som var grundad på rättvisa och billighet. Den bifölls naturligtvis af landtmannapartiet, som städse ifrar för reformer? Nej, den bifölls icke, ty af den hade partiet ingen direkt nytta. ch det blir nödvändigt för oss att Vällefi