I Första kammaren behandlades frågan om grundskatternas afskaffande vida mera grundligt och omfattande än i Andra kammaren, der majoriteten för statsutskottets förslag kände sin numeriska öfvervigt och derföre använde sitt sic volo, föga besvärande sig med att bjuda skäl för sina anspråk. Det är möjligt att diskussioaen i Första kammaren förlängdes — den upptog hela förmiddagen och en stor del af aftonen i Lördags — i afbidan på Andra kammarens beslut ifråga om bergverkstiondens upphäfvande, enär detta beslut obestridligen kom att utgöra ett prof på sistnämnde kammares uppriktiga tänkesätt i fråga om grundskatterna och tillika ett bevis på beskaffenheten af det tillmötesgående hvaraf samma kammare vore mäktig, när det gällde att öfvergå från ord till handling. I egenskap af motionär, förmodligen, och tillika såsom målsman för en stor reform, ansåg sig grefve Gösta Posse böra först begära ordet. Han yttrade sig ömsom sentimentalt, ömsom seriöst, sällan bombastiskt, men vida öfver behofvet docerande. Han förklarade bestämdt att ingen jordegare skulle vilja åtaga sig en aflösning till fulla värdet, ty man uppsäger ej gerna en ouppsägbar kapitalskuld. Derföre vore hvarje strid om betydelsen af orden aflösning och afskrifning blott en strid om påfvens skägg. Efter dessa uttalanden hade grefven rimligtvis bort komma till den åsigten, att emedan statsutskottet förordat Åasflösning och afskrifning i förening, så kunde han omöjligen biträda utskottets förslag, men till slut yrkade han dock bifall till detsamma. Det märkliga inträffade, att då i Andra kammaren de flesta talarne som påyrkade ML.