Göteborgsposten – 16 maj 1872, sida 2

Vände sig Jack Durstons tankar någonsin mot Ellen Wynne under denna tid af arbete? Han var ingen mångordig man, men den som en gång kommit in i hans hjerta bibehöll en plats der och blef aldrig undanträngd, om ej någon särdeles utomordentlig anledning fanns dertill. För öfrigt var det ej sannolikt att han skulle glömma henne, då hennes namn hvarje afton gick öfver hans läppar i en enkel bön hvari han nedkallade välsignelse öfver dem ban älskade, på det sätt han lärt — och huru många år hade ej förrunnit sedan dess! — vid sin moders knä, och samma enkla formulär som han då nyttjade använde han ännu sedan han blifvit en stor och skäggig man. Det fanns en litografi som föreställde ett qvionohufvud, hvilket skulle utgöra en sinnebild af Oskuld, Barmhertighet eller någon annan dygd, hvilken litografi Jack fått se i ett butikfönster, och emedan han tyckte att bilden hade en viss likhet med den flicka han älskat hade han köpt den och hängt den öfver kaminen i sin sängkammare. Några skämtsamma vänner till honom brukade sins emellan tala om att denna tafla skulle föreställa Jacks tant. En gång vågade de uttala skämtet så att han hörde det, men då de märkte huru onådigt det upptogs aktade de sig för att göra om det. Så gick månad efter månad, och Jack Durstons lif förflöt lugnt och tillfredsställande. Två gånger hade han nu bevittnat återkomsten af höstsäsongen, dervid erinrande sig den episod af hans lif som föll tillsammans med denna tid. Mr Womersley förändrade förhållanden voro honom naturligtvis bekanta, men efter den gamle gentlemannens afflyttning hörde han ej mycket talas om honom och hans nice. Efter hvad han trodde korresponderade hans far med mr Womersley, men allt hvad han till följe af denna korrespondens fick höra om Ellen var att hon mådde väl, en underrättelse som fadern alltid ordentligt meddelade honom. En höst hade ånyo försvunnit, hvarunder Jack glädt sin far med ett längre besök än vanliet, skjutit och jagat