Göteborgsposten – 16 maj 1872, sida 1

den stackars Martha. Jag förmodar att du kan ej — Nej, naturligtvis skulle du ej kunna det. Men hvad ämnar du sjelf göra, Joe? — Jag ämnar först göra ett besök vid S:t Martin-lane, sade Grogram, och sedan begifva mig till badorten Whiteehapel, George, der jag skall stanna qvar för min helsas skull tills dessa här ostliga vindarne äro förbi. — Farväl då, gamle kamrat, sade Bradstock i det han räckte fram sin hand. Jag skall aldrig glömma hvad du gjort för mig i dag. — Rätt så! sade Grogram i det han besvarade handtryckningen. Jag tänker att jag heller aldrig skall glömma det; får den lille mannen tag i mig efter detta, skall han väl taga sjelfva märgen ur beren på mig. XVI. Läsaren af denna sannfärdiga berättelse skall, såsom vi hoppas, erinra sig Jack Durston, hvars far — squiren i Bamptor, der mr Womersley bodde då vi först gjorde hans bekantskap — var så angelägen om att hans son skulle intaga den ställning i verlden som med rätta tillkom honom såsom arfvinge till goset, och som fann sig så besviken i sina förhoppningar då han såg den enda möjligheten till denna önskans uppfyllande försvinna när Jacks giftermålsanbud blifvit förkastadt af miss Wynne. Det skulle vara orätt att föreställa sig att Jack Durston sjelf blef alldeles tröstlös af resultatet af det samtal han haft med den enda qvinna som någonsin kommit hans hjerta att slå fortare än de vanliga jemna slagen. Ellen Wynne var för honom en qvinna sådan han aldrig sett — sådan han ej trodde sig mera skola få se. Och att hans beundran för henne var uppriktig och väl grundad bevisades bättre af hans samtycke till att öfvergifva sitt Londonerlif och intaga den ställning såsom arftagare hvilken