Göteborgsposten – 16 maj 1872, sida 1

jag skall resa till Hull? Det blir ingenting af med den saken. Jag ämnar mig ej så långt bort. Precist på utsatt tid hördes den välbekanta knackningen på dörren, och Bradstock inträdde. Han såg orolig och upprörd ut. Grogram kunde ej undgå att märka det. — Hur är det med dig, George, på morgonen? Du ser ej rätt kry ut. — Jag mår bra, svarade Bradstock kort. Du skref till den der mannen? — Ja. — Och du har fått hans svar? — Ja visst! sade Grogram; jag har fått tydligt svar. — Hvad skrifver han? — Jag läser just ej så väl, George, sade Grogram; derföre är det kanske bäst att du ser på det sjelf. Der har du det. Han räckte med dessa ord mr Pentweazles bref till Bradstock och gaf noga akt på denne under läsningen. Bradstock bleknade då han läste den del af brefvet, hvari Grogram tillsades att narra honom i polisbetjeningens våld. Han knep ihop läpparne och kastade en orolig blick omkring sig, liksom om han hade en förkänsla af angrepp. Då han hunnit till slutet, yttrade han: — Hvilken. infernalisk skurk! Derefter tillade han, vändande sig mot Grogram: Jag behöfver ej fråga hvad du ämnar göra, ty du skulle ej ha visat mig detta bref om du tillämnade något försåt. — Nej, jag har aldrig pussat de hundarne på någon, och jag hoppas att jag aldrig skall göra det. Han har fått ett dåligt begrepp om menniskonaturen, denne lille man; han tror att hvar och en är lika elak som han sjelf är. Hvad ämnar du göra, George? — Skynda bort så fort som möjligt, sade Bradstock. Att öfverlemna mig sjelf åt polisen är en sak, men att få dem i hälarne på sig är en annan. Förbannelse öfver honom! Det värsta är att jag nu måste dölja mig, och det hindrar mig från att vidtaga några åtgärder för att hjelpa