Göteborgsposten – 16 maj 1872, sida 1

hans far önskade att han skullo intaga, än af någonting annat som han gjorde eller underlät att göra. Vi, som stå bakom kulisserna, hå sett huru väl han bar det afslag som Ellen var nödsakad att gifva honom och huru gentlemannalikt han tog afsked af henne, uttryckande sin förhoppning att den förkloring han nyss gjort ej måtte vara ett hinder för deras framtida vänskap, och att om han någonsin skulle kunna vara till ringaste nytta för henne hon ej måtte tveka att begagna sig af hans tjenster. Men Jack var, ehuru till sitt väsende en sann och hederlig gentleman, på intet sätt kall till sin natur, och under sin resa tillbaka till hufvudstaden funderade han på hurudant det skulle ha blifvit om hans ärende på morgonen fått en lycklig utgång. — Huru underbart vacker hon var! sade Jack i det han med handen sfläktade bort en stor rökhvirfvel som ringlade sig kring hans vackra hufvud. Huru underbart vacker hon var! hvilket behag, hvilken älskvärdhet i hela hennes sätt! Hvilken fulländad dame hon är och hvilken prydnad skulle hon ej vara såsom värdinna i ett hus, vare sig i hufvudstaden eller på lendet! Hon kan ej bringas ur fattningen och dock är hon ren som en lilja och blygsam som en tusenskön! Huru god hon var mot mig! Jag förmodar att jag såg ut som en åsna — män måste se så ut under sådana omständigheter — och dock hjelpte hon mig igenom saken så väl att jag knappt märkte den sorg hon förorsakade mig. Förlofvad! att tänka sig hennne förlofvad! Det är ej underligt att jag som vistas så mycket i hufvudstaden ingenting vetat derom; men att ej min far haft sina öron öppna, eller att i alla händelser ej Madge gitvit mig en vink derom. Jag undrar med hvem hon kan vara förlofvad? Ingen här i grannskapet, tyckte jag att hon sade, och det är dock en tröst att tänka på. Hon blef förlofvad under det hon var nere i Marlshire, tror jag hon sade. Jag känner ingen der, så att det tjenar ingenting till att jag bråkar min hjerna med den saken.