hustru. Jag skall ljuga för honom, det är solklart. Men hvad skall jag hitta på för en lögn? Det är ej godt att lura honom, ty han har sjelf varit en mästare i den konsten. Nå, jag får stå risken och säga det första som faller mig in. Jag återtager också min gamla bostad. Det stället anstod mig väl, och skräddaren är bra att ha såsom en gårdvar i huset; han skäller alltid så fort något misstänkt blir synligt. i Mr Grogram återvände alltså till sin gamla bostad och afvaktade tåligt hvad som komma skulle. Han behöfde ej vänta länge. Nästa morgon under det han intog sin frukost, bestående af ett halft stop öl och en stekt sill, hörde han någon knacka på dörren, och då han öppnat denna fick han, såsom han väntat, se George Bradstock utanför, klädd alldeles såsom de förra gångerna han visat sig. Grogram helsade på sin gäst med stor skenbar hjertlighet. — Ah, George, sade han, är det du? Stig in gamle gosse. Jag undrade hvad som blifvit af dig, jag trodde att jag skulle fått se dig här förr. — Om jag hade kommit hit, skulle du ej ha träffat mig, sade Bradstock lugnt. — Huru kan du säga så? sade Grogram. Jag är alltid glad då jag kan få träffa dig. — Det kan väl vara, sade Bradstock; men du kunde ej ha träffat mig här då du sjelf var nere i Devonshire. — Bevars, en sådan märkvärdig man du är, sade Grogram. Din iakttagelseförmåga har tilltegit betydligt, tror jag, sedan du dog, George. — Den har alltid gjort mig god tjenst då jag behöft den, sade Bradstock. — Aha, sade Grogram, och du behöfver den för min skull. Är det så, George? — Mitt lits mål hvilar i dina händer, sade George högtidligt. — Det här är ofantligt angenämnt, mumlade Grogram för sig sjelf. (Forts.)