Göteborgsposten – 10 maj 1872, sida 2

sörlupit sig. Han kan icke låta de indirekta ersättningsanspråken falla, utan att döma sig sjelf. Men då han troligen ej har någon lust dertill, och presidenten Grant, i betraktande af konventet i Cincinnati, knappast skulle stärka sitt eget anseende genom sin statssekreterares uppoffrande, sysselsätter sig statsmännen för närvarande med problemet att finna den form, som skulle kunna gifva återtåget ett för alla parter antagligt utseende. Den skall väl låta sinna sig. England räcker en hbjelpsam hand, så vidt det är för detsamma möjligt, och man skulle troligen nöja sig med en notvexling i saken, för att på detta sätt göra derå ett slut. Och denna notvexling tyckes redan, att döma af telegrammerna, vara i full gång. Enligt ett af dessa telegram, vill neml. Englands utrikesminister, lord Granville, visserligen gå in på att ej fordra indirekt skadesersättning af Amerika vid liknande tillfällen i framtiden, som dem Wasbhingtonsfördraget afser; men han fordrar derjemte fortfarande, att Amerika skal) ur sin klagoskrift uttaga de indirekta ersättningsanspråken, emedan de ej innehållas i Washingtonsfördraget. Times Filadelsiakorrespondent säger, att den amerikanska regeringen icke synes hugad att antaga detta förslag. Detta är så mycket naturligare, som hon städse, äfven nu sist i sitt otficiösa meddelande till pressen, betonat, att hon allt oaktadt fasthåller vid det berättigade i aina anspråk. Lägg härtill, hvad Gladstone häromdagen yttrade i Underhuset: Regeringen skall före pingstferierna framlägga depeschvexlingen i Alabamafrågan eller åtminstone så fullständiga förklaringar som möjligt om utsigterna för underhandlingarne med Amerika. Finner Huset det ändamålsenligt att uttala ein mening, så kan tillfälle gifvas att senare åter upptaga förhandlingarne. Af allt detta framgår, att man i Amerika slår på reträtt och vill vinna tid samt att engelska regeringen redan svalnat i sina förhoppningar och söker att stödja Grants reträtt för att sålunda hjelpa honom ifrån faran att öfverflyglas i de stundande valintrigerna och valstriderna af sin motståndare, hvars seger skulle innebära ett ej ringa slag åt England. Horace Greeley, Grants rival, är en man af stor handlingskraft. Han har genom egen kraft banat sig väg genom det amerikanska samhällslifvets urskog. Född i Amberst i Newhampshire år 1811, anställdes han af sina föräldrar år 1825 som lärling i ett tryckeri i Vermont. År 1831 kom han till Newyork, der han arbetade som sättare. Tre år derefter utgat han i förening med Winchester och Gibbett ett nytt litterärt veckoblad, hvilket företag likväl ingalunda blef för honom fruktbärande. År 1841 grundlade har Newyork Tribune. 1848 blef han invald som medlem af kongressen; 1851 reste han till Europa och valdes vid verldsutställningen i London till ordförande i en af juryerna. Men sin största verksamhet utvecklade han likväl under det borgerliga kriget för Unionens upprätthållande, likasom han redan förut uppträdt i pressen och på tribunen såsom ifrig bekämpare af slatveriet. Under allt detta synes ministren Gladstone i England spela en allt tarfligare roll. Oförmögen att kunna genomföra de stora löften om inre reformer, som den afgifvit, håller den sig fast vid makten och begagnar tillochmed det advokatoriska mångskritveriet i Alabamasaken till ett nödankare, medan den nödgas se sina anhängares antal med hvarje dag minskas och sjelf blir i den ena frågan efter den andra (nu senast den skotska undervisningsfrågan) slagen af oppositionen, som sålunda etter hand alldeles undergräfver densamma, tills den en gång slutligen faller af sin egen maskstungenhet — sörjd af ingen och med blotta ordet tarflig till sitt epitaphium.