Göteborgsposten – 8 maj 1872, sida 2

Från Utlandet. Utan att derför vilja direkte tro, att icke en snar uppgörelse i Alabamafrågan mellan England och Förenta Staterna är möjlig, förefaller det oss likväl som att allting ännu på långt när icke är så klappadt och klart i det hänseendet, som man under sista veckorna låtit påskina. Utom det att general Butler skall, enligt ett af dagens telegram, i representanthuset i Washington föreslå, att huset måtte uppmana regeringen att fasthålla vid sina fordringar på ersättning för indirekt skada — af hvilket förslags framgång mycket ännu kan bero —, vill det synas som den amerikanska regeringen alldeles icke föreslagit den engelska den bekanta lösningen: nemligen att sagda fordringar icke skulle underställas skiljedomstolen i Genbve, under det vilkor att England förband sig för framtiden att icke under motsvarande förhållanden, om Amerika handlade på samma sätt som England under kriget, väcka fråga om indirekt skadesersättning. Deremot finner man ett meddelande, som den amerikanske statssekreteraren Fish gjort Newyorker-pressen rörande denna sak, i hvilket det heter: Förenta Staterna ha icke gjort något förslag i denna riktning; men det är troligt, att ett dylikt förslag, utgående från Storbritannien, kan antagas af Förenta Staterna och skulle för båda nationerna vara hedrande. Man fordrar således af England, att detta skall göra ett förslag i denna riktning, hvilket Unioneregeringen sedan skulle taga under pröfning. I England, der man icke är så fullt sangvinisk som en och annan lättrörd skribler i vårt kära land, börjar man också bli kallare efter de glada förhoppningarne. Så innehåller Times i sitt nummer för sistl. Lördag en artikel rörande saken, hvilket inledes med följande ord: Diplomatiens töcken hvilar ännu öfver lösningen af Alabamafrågan, men vi hoppas, att den i Cincinnati inträffade händelsen (att det liberala partiet uppställde Horace Greeley som motkandidat mot Grant till presidentvalet) skall skingra det. De solskensglimtar, hvilka nyss genomträngde töcknet, ha varit af kort varaktighet, och man måste medge, att töcknet har mycket snabbt åter slutit sig och lemnat oss skenbarligen lika långt ifrån slutet som någonsin förut. Och derpå uttalar bladet den förhoppning, att slutet likväl nu skall komma, samt stödjer den derpå, att rörelsen för Grants motpresident skall visa sig svag, erkännande dock att om den visar sig stark, lösningen är längre borta än någonsin. — Då sålunda skiljedomstolsfrågan gjorts omedelbart beroende at de inre partitvisterna inom För