Göteborgsposten – 8 maj 1872, sida 2

Ur dagens krönika. De stora barnen. Två års rika skördar ha fyllt den svenske landtmannens lador och åter bragt välståndet in i hans boning. Ett tredje år står svällande af de rikaste förhoppningar likt en blomstrande yngling, som lofvar att utveckla sig till en kraftig man. Från alla delar af landet ingå de mest gynnsamma underrättelser om årsväxten och den svenske bondens utsigter, torde knappast någonsin ha varit mera ljusa och löftesrika . ... Och ändå har i år utvandringen till Amerika antagit proportioner, hvilka hota med att öfverträffa alla föregåendo års. Batrakta dessa skaror som hvarje vecka i tusental anlända med bantågen för att härifrån inskeppa sig till Hull och derifrån till Liverpool samt slutligen hamna i det förlotvade landet Amerika. Det är i allmänhet starkt bygdt, ungt folk med öppna anletsdrag och någonting af den urgamla svenska redbarheten i blicken. Deras klädsel och ekipering i öfrigt förråda ej blott snygghet, nej, till och med en viss elegans. Det kan således ej vara under fattigdomens börda dignande lavdsmän, hvilka hasta att i främmande land uppsöka den utkomst, som den egna torfvan förnekar dem. Orsakerna måste följaktligen sökas på annat håll. Vi föreställa oss att det ibland tillgår ungefärligen så här. I ett af Sveriges om icke just bördigaste, så dock af naturen alltför njnggt begåfvade landskap, bor en hederlig bondfamilj. Hemmanet har gått i arf från fadern till äldste sonen, så långt man minnes tillbaka och derinom har generation efter generation med tålamod burit den hårda och med tacksamhet den goda dagen. Men på senare tiderna har en förändring inträdt. Lyxen, samhällets mest tärande krälta, har nedträngt ätven i deras undangömda boning: mor och flickorna gå ej längre klädda i enkla, men starka och uthålliga, hemmaväfda tyger, nu skall det vara stadstyg, brokigt och glänsande som fjärilns vinge och täflande med denne i styrka; kläde har kommit istället för vadmal i männernas drägter, kaffe, punsch och cigarrer äro nu ej blott rariteter vid mera högtidliga tillfällen, de höra snart sagdt till ordningen för dagen. Klart är att härigenom utgifterna för husbållet betydligt ökats och så börjar man att knota öfver hvad man i gamla tider satte en heder i att betala — skatterna. En heder säga vi, ty den välmående svenske bonden är lika stolt som den stoltaste adelsman, han begär iogenting för intet och han vill att de, som värna om hans hus och hans person också skola derför ha betalt. Ja, denna yfverborna adelsmannastolthet är ännu på ett ställe i Sverige, på Öland, till den grad skarpt utpräglad, att det ännu sistlidet år inträffade i ett af öns norra distrikter, med en befolkning af omkring 19,000 personer och der uppbödssumman uppgår till omkring 120,000 rdr, att bland den egentliga allmogen endast 29 resterande hemmansegare förefunnos med det jemförelsevis obetydliga restbeloppet af 1376 riksdaler. Har man så väl en gång börjat känna en af sina pligter som medborgare tryckande börjar man snart dagtinga med sitt samvete i fråga om uppfyllandet af de andra. Det är de stora och mäktige, som utsuga den fattigo, ifrån kungen med sitt dyrbara hof oll hans ställföreträdare derborta i länsmansgården, blir den nästa refrängen, och så vaxer det slutligen fast i sinnet, att alla samhällslagar blifvit stiftade endast för att förtrycka folket. Vi behöfva inga dyrbara embetsmän, vi kunna sjelfva styra och ställa tör oss! Den indelta armn är förhatlig för rotebonden och beväringa för hans son, som deri ondast ser ett nytt ingrepp i den personliga friheten, och så kommer man slutligen ända derhän, att endast pocka på sina rättigheter utan att egna ens den flyktigaste tanke åt, att man äfven eger skyldigheter. När så jordmånen är väl beredd kommer såningsmannen i skepnad at en emigrantagent, ett lockande bref från någon anförvandt oler bekant, som förut anträdt färden till ideallandet eller helt simpelt i form af en tidningsannons, och en vacker dag se vi familjen nere vid Göteborgs skeppsbro, efter att ha gätt man och qvinna ur huset, färdig att flytta öfver till de sköna ängder, der inga skatter och ingen beväring, ingen kung och inga bondplågare finnas till. Huru sedan de gyllene drömmarne bli verkliggjorda, derom hör man dock efteråt en och annan rropande röst, som tyvärr i de flesta fall ohörd förklingar i öknen. Men pligten att varna tillkommer hvar och en, som med blödande hjerta ser kärnan af sitt fosterlands befolkning besinningslöst lemna fädernejorden för att i främmande land gå till mötes försakelser och vedermödor, om hvilka de forna innebyggarne i den trefna, svenska bondgården aldrig kunnat drömma. Ej heller torde det tarfva något slags bevis för den sanningen, att om de stannat qvar i sitt land och endast underkastat sig hälften af det arbete, de ansträngningar och de umbäranden, hvartill de derute af omständigheterna bli tvungna, deras ställning här inom några få år skulle blitvit sådan, som ej ett belt lif fullt af släp derute kanske maktar framkalla.