Göteborgsposten – 7 maj 1872, sida 2

Article Image
säga det nu — i hög grad känslig för allt som angrep min heder. Denne man, Bradstock, beredde sig, som du vet, intråle i det rum der jag befann mig och bad mig hjelpa sig att fly irån polisen. Jag vägrade; han försökte fresta mig. Han sade mig att han visste hvar denna stora skatt var gömd och erbjöd mig en liten del deraf om jag ville låta honom få en förklädnad. Jag vägrade ånyo; ban höjde vilkoren. Jag skrattade föraktligt åt honom. Då trodde han att jag misstänkte honom för att ha uppdiktat historien, att ingen skatt fanns. Men tiden gick och hans förföljare voro nära inpå. Han såg att jag var en bra karl, sade han, och kunde förlita sig på mig. Jag var tyst hela tiden, Slutligen uppgaf han, oombedd af mig, den plats der skatten var dold. Orden gingo igenom mig som en elektrisk ström och fastnade i eldbokstäfver i mitt minne. Jag tyckte mig se den plats han beskref för mig; tyckte mig se mig se mig sjelf gräfvande der och tagande i besittning en rikedom som ej endast för alltid skulle betrygga mig för brist, utan genast utöfva sitt inflytande på din onkel till min fördel och vinna hans samtycke till vårt giftermål. Mannen måste antingen ha föreställt sig att hen såg mig tveka eller måste ha trott att hans förtroende skulle ha gjort mig till hans medbrottsling, ty då jag åter vägrade tycktes han bli bestört och tillgrep den förtviflade åtgärden att försöka tvinga mig till att försöka tvinga mig till att hjelpa sig, hvaraf du vet — Men for du ej till Australien? Voro ej de bref sanna som vi erhöllo från dig? — Jo, Nelly. Jag for dit såsom jag ursprungligen haft för afsigt. Jag har varit olyckligt svag och syndfull, men jag öfverlemnade mig ej åt synden utan strid, jag gaf ej vika för frestelsen innan jag blifvit hårdt frestad. Såsom jag ursprungligen ämnat for jag till Australien på Jason, och såsom du hört af den olycksaliga qvinnau mrs Bradstock kom jag om bord i sällskap med en hop älventyrare hvilkas destinationsort var guldfälten och som skrattade åt tanken på att öda bort tiden med sådant arbete

7 maj 1872, sida 2

Thumbnail