Göteborgsposten – 7 maj 1872, sida 2

— Lyssna då, sade Frank Scorrier i bitter och låg ton, så att jag får utgjuta fulla måttet af min sorg. Lät mig en gång för alla bekänna min bittra skam och kanhända finna tröst i bekännelsen. Ellen, det brott för hvilket mrs Bradstock nu befinner sig i fängelse det begicks af mig. De penningar hon antages ha stulit, dem har jag stulit. Den förmögenhet jag enligt min egen utsago antagos ha ärft efter en lycklig guldgräfvare i Australien, den förvärfvade jag genom svek och oredlighet. Bedöfvar ej dessa rysliga ord dina sinnen, Nelly, eller kan du fatta deres betydelse? Uppfattar du mig sådan jag är, en bedragare och en brottsling? — Jag hör dina ord, Frank, och kan så till vida följa deras betydelse; men jag är så elagen och förvånad öfver hvad jag hör att mitt minne ej vili göra tjenst lingre. Säkert blef mrs Bradstock ej anklagad för stöld? — Mrs Bradstock blef anklagad för att ha upptäckt och till sin egen nytta användt frukten af en stöld som begåtts af hennes man och en annan person för en lång tid sedan. Männen blefvo upptäckta, men skatten icke. Hemligheten af gömstället var, enligt hvad det antogs, känd af dem endast; men jag kände den, Nelly, och till följo deraf var jag i tillfälle att bemäktiga mig skatten. — Du kände den, Frank! Huru var det möjligt? Säkert deltog du ej i stölden? — Nej, jag är usel nog, det må himlen veta; men i det brottet har jag ingen del. Min kännedom om hemligheten erhöll jag af Bradstock; jag narrade den ej ifrån honom genom falskhet eller list eller vård, utan han omtalade den frivilligt för mig vid det tillfälle då han den der aftonen på värdshuset i Gravesend sökte förmå mig till att rädda honom undan sina förföljare. — Bradstock, förbrytaren? Mrs Bradstocks man med hvilken du hade striden och som du — — Oh, för himlens skull, bespara mig denna erinring! Ja samme man. Enuru det blott är så kort tid sedan, var jag då en helt annan man. Jag var — jag kan