Göteborgsposten – 7 maj 1872, sida 1

Utan egare . Af Edmund Pates, förf. till Moderna Vagabonder m. fl. — Nåväl då, du är en liten fjolla och har olldeles misstagit dig på mig och mina bandlingar. Orolig har jag alltid varit, men aldrig så orolig som sedan min Australieresa. Jeg kan ej beskrifva för dig huru rebellisk jag är mot sådana der idåer som att huset skall vara stäogdt och dörrarne låsta under vissa timmar jemte alla andra konventionella bruk som höra till engelskt lif. Jag gick ut emedan — — Oh, Frank, Frank, hvarföre försöker du bedraga mig på detta sätt? Hvarföre vill du ej förstå att, ifall fullkomligt förtroende ej skall råda mellan oss, det vore bättre att vi icke alls komme tillsammans? När skall du förstå att din hustru ej blott skall vara en vacker leksak till tidsfördrif för dig på lediga stunder, utan att hon framför allt skall dela dina sorger och bekymmer — taga sin andel af den börda som trycker dig? Vi skola vara tillsvammons under sjukdomens så väl som under helsans dagar, Frank. Vi skola vara ett, tills döden skiljer oss åt. Huru skall detta vsra möjligt, om du undanhåller ditt förtroende från mig, håller mig i okunnighet om någon sorg, som jag torde ha förmågan att lindra? Det var intet svulstigt, ej ens ett försök till värdighet i Ellens ton eller sätt då hon yttrade dessa ord. Hennes röst var, ehuru allvarsam, mycket låg, och hennes hållning var bedjande snarare än förebrående, hennes händer voro lagda på hennes trolefvades skuldror, och hennes ögon blickade upp i hans. ?) Forts fr. N:o 104.