Göteborgsposten – 7 maj 1872, sida 1

mig att frukta att jag genom blickar eller åtbörder skulle förråda de qval jag led; om du kunde ha sett in i min själ och bevittnat makten af de stridiga passioner som söndersleto den, skulle du ha beklagat mig! — För dem som känna dig, Frenk, är ditt ansigte en spegel för din själ, och jag har beklagat dig då jag sett deri. Men du har ännu ej omtalat orsaken till din sorg. — Obh, Ellen, jag vågar ej, jag kan ej nämna den! — Frank, då du säger detta, skakar du för första gången min tro på dig. Må ain förvillelse ha varit hvilken som helst, kan den förlåtas af Gud; men först efter ångerfull bekännelse. Af den kännedom jag har om dig är jog förvissad om att du felat af svaghet. Visa nu din styrka genom att bekänna och godtgöra ditt fel. — Det är som om försynens finger pekat efter mig, ty ständigt har jag verit oroad och plågad. Han såg så vild ut och mumlade så besynnerliga saker, att Ellen tog honom i armen. — Frank, sade hon, var lugn, återkom till dig sjelf. Hvad är det du talar om? — Nelly, sade han lutande sig ner och hållande sina läppar tätt intill hennes öra, du måste höra alltsammans; jag måste omsider yppa det för dig. De penningar som mrs Bradstock är anklagad för att ha stulit, dem har jag tagit, Nelly — jag har tagit dem! Den förmögenhet som jag sade hade blifvit skänkt åt mig i Australien var i sjelfva verket frukten af en stöld! XIV. — Ellen föll ej, hon svimmade ej, men hon sjönk ner på bänken, ännu hållande sin hand qvar i hans. Det uppstod en paus, derefter yttrade hon: . — Säg om det igen, Frank; jag uppfattade ej rätt hvad du sade.