Göteborgsposten – 6 maj 1872, sida 2

Då hon nu stod der, skrämd öfver sin egen djerfhet och något tvekande, kunde hon se konturerna af hans gestalt, alltid i samma ställning, alltid hvilande, med ansigtet neråt och händerna öfver hufvudet. Borde hon tveka huruvida hon skulle gå fram eller ej? Berodde ej hela hennes framtida lycka på hennes handlingssätt i detta ögonblick? Skulle hon binda sig sjelf vid denne man som enligt hennes egna ögons vittnesbörd led af någon hemlig sorg eller något brott, som han ej velat erkänna för den qvinna hvilken snart sagdt inom några timmar skulle blifva en del af hans eget jag? Skulle hon tveka, då tillfälle blef henne gifvet att säga ett hon hade kännedom om hans lidande och yrka på att få veta dess orsak samt dela det med honom? Om det hos honom vore ett fel att ej gifva henno sitt förtroende, månne det ej vore ett lika stort fel hos henne att låtsa okunnighet om tillvaron af något som tryckte på lynne och undergräfde hans lycka? Var det under ett dylikt ömsesidigt bedrägeri som deras gifta lif skulle börja? Nej; hvad hon stod i begrepp att göra kunde af några anses oqvinnligt, men Ellen Wynne var ej sådan att hon lät ekrämma sig af opinionen hos någon viss liten del af samhället som gaf sig sjelf namnet verlden, och då hon uppvägde sin egen och sin trolofvades blifvande lycka mot några gamla qvinnors prat, tvekade hon ej ett ögonblick om hvad hon borde göra. Med brådskande steg gick hon derföre fram till den bänk der Frank Scorrier låg och vidrörde sakta hans skuldra. Han var så försjunken i sina olyckliga tankar, så öfverhopad af sorg, att han ej kände vidrörandet. Hans starka bröst skakade af konvulsiviska snyftningar, mer liknande en qvinnas än en mans. Ellen lutade sig framåt och rörde ännu en gång vid hans skuldra. Denna gång märkte han vidrörandet — vieade att han märkte det genom att höja på hufondet och