Göteborgsposten – 3 maj 1872, sida 2

Från Rumenien omtalas en händelse, hvilken till zalla de föregående bevisen om den möjliga faran af jurydomstolar fogar ett nytt sådant, hvilket i och för sig utgör en himmelskriande orättvisa och skall för alltid brännmärka den rumeniska lagskipningen. Under natten mellan juldagen och annandag jul förlidet år gjorde en viss Silbermann, hvilken låtit från jude döpa sig till kristen, inbrott i den förnämsta kyrkan i Ismail, hvarvid han tillgrep ett litet kors och ett heligt kärl samt dessutom på ett rått sätt orenade stället. Domstolarne i Ismail och Fokschani läto häkta ej allenast tjufven sjelf, utan äfven på dennes lögnaktiga uppgifter 5 israelitiska innevånare, bland dem rabbinen Brandes, samt anklagade dem alla för kyrkostölden. Då Silbermann senare bekände sanniogen och de häktade judarnes fullständiga oskuld dermed bevisats, anordnade justitieministern de oskyldigt häktades ofördröjliga srigifvande. De bletvo likväl straxt derefter åter fängslade, för att tillika med tjufven ställas inför den jury, som inkallats d. 15 April till Buzeo, och detta icke såsom vittnen, utan eåsom anklagade. Tolf bönder, som hvarken kunde läsa eller skrifva eller riktigt sörstå en uttalad mening eller ens tatta mera af hela saken, än att det här gälde att döma öfver judar, hemtades ifrån plogen, för att skipa lag och rätt öfver en tjuf och fem oskyldiga. Sessionssalen var alldeles öfverfull med folk, som beväpnat sig med käppar, piskor och knölpåkar och alls icke vidare generade sig för de båda gensdarmer, som funnos derinne. På de anklages bänk sutto förutom Silbermann de fem oskyldigt häktade judarne — rabbinen Brandes, köpmannen Goldschläger, skräddaren Preismann, Baissman och Haim David. Af anklagelsen framgick, att Silbermann begått stölden, att Preismann uppmuntrat honom dertill genom löften, att Baissmann lofvat honom sin dotter till äkta och af honom erhållit 80 dukater att förvara, att Goldachläger högt prisat stölden och att rabbinen äfven vetat af saken samt dertill Åbott i ett hus, å hvars afträde man funnit en del af de stulna sakerna. Hela denna anklagelse stödde sig endast på Silbermanns uppdiktade och senare återkallade framställning. Men han aflade nu inför juryn en fullständig bekännelse. Han berättade, att han föröfvat stölden, utan att förut spörja någon och utan att hafva dertill af någon uppmuntrats; att han aldrig sett rabbinen och Goldschläger; att han illa misshandlats af polischefen och tvungits att förklara de andra fem israeliterna för sina medbrottslingar; att ban i Ryssland öfvergått till kristendomen och derefter åter betett sig som jude, för att han skulle kunna gifta sig med Baissmanns dotter, i hvilken han förälskat sig; att han stulit penningarne, endast för att visa sin blifvande svärfar att han egde ett kapital; att han gifvit honom 80 dukater att förvara under uppgift att han funnit dem på gatan. Han förklarade vidare, att han först gömt de stulna sakerna i golfvet till ett ölvergifvet gammalt bus, men derpå sjelf kastat dem i latrinen till det hus, der rabbinen bodde. Han försäkrade på det bestämdaste, att de medanklagade voro alldeles oskyldiga och att han ensam förtjente straffet. De anklagade israeliterna förklarade under tårar, att de icke haft den ringaste