Göteborgsposten – 2 maj 1872, sida 2

sådana saker som han i fordna dagar skulle ha föraktat — en sorgbundenhet då han tror sig vara obemärkt och en lynnets retlighet som ibland är så stor att han är oförmögen att beherrska den, och allt detta ingifver mig den tron att han i sin själ lider af något som han ej anförtrott mig. Hon reste sig upp då hon slutat denna monolog och ringde på sin kammarjungfru, hvilken skyndsamt infann sig, — Jag har en lång stund väntat på att bli kallad, mademoiselle, sade flickan, en fransyska som någon tid förut kommit ner från London. — Väntat derpå? sade Ellen. Jag är väl ej senare i dag än vanligt, eller hur, Pauline? — Nej, mademoiselle, ej senare; men ni bestämde er för att se igenom klädningarne i afton. — Klädningarne? — Säkert har mademoisello ej glömt ankomsten af utstyrseln från Paris och de vackra klädningar som M. Worth skickat hit? . — Jag hade verkligen glömt för tillfället, sade Ellen; men det gläder mig att ni påminner mig derom nu, ty jag befinner mig ej i någon glad sinnesstämning och kanhända åsynen af klädningarne skall muntra upp mig litet. — Det kommer den säkert att göra, mademoiselle. Men huru besynnerligt att mademoiselle ej är i någon glad sinnesstämning straxt före sitt bröllop! Men, tillade hon efter ett ögonblicks begrundande och i lägre ton, liksom talande för sig sjelf, till och med en fästmen som blott har några dagar qvar till bröllopet tycks i England vara en melankolisk varelse. (Forts.)