Göteborgsposten – 2 maj 1872, sida 1

Ellens talan lika väl som min egen, fortfor han vänd mot henne, då jag säger att det är hvad vi minst önska. Den gamle gentlemannen ryckte ånyo på axlarne och höjde på ögonbrynen. Då Ellen ej sade något vände han sig till henne och yttrade: — Är detta din önskan, mitt barn? — Ja, onkel, jag — jag tycker det, sade flickan blygt. Jag är säker om att hvad Frank önskar är fullkomligt rätt, och jag skall låta leda mig af honom. — Hvad jag frågade dig, mitt barn, sade den gamle gentlemannen lugnt, var om det var din önskan att ert giftermål skall försiggå lugnt och stilla? — Jag — jag tycker det, onkel. Jag tycker att det är bäst under nuvarande omständigheter med afseende på mrs Bradstock, förstår du. — Hvad i all verldens namn, utbrast den gamle gentlemannen i det han nu blef alldeles eldröd i aneigtet, har min grindvakterska att göra med min nitces bröllop ? Du har hört denna historia, Frank, förmodar jag? vi skola senare tala om den. Jag vill rådgöra med dig om den ställning vi böra intaga till saken. Men jag tror att du skall medgifva, att tanken på att låta mrs Bradstocks arrestering utöfra någon inverkan på det sätt hvarpå min nidces bröllop skall firas är minst sagdt, orimligt. — Man kan aldrig veta huru mycket ni kunna vara berörde af dylika förhållanden, sir sade Frank; men endast den omständigheten att Ellen uttryckt sin önskan att giftermålet måtte försiggå lungt och stilla bör vara tillräcklig för frågans afgörande, skulle jag tro. — Den skall också vara det, sir! sade den gamle gentlemannen med värma; men — den fördömda mrs Bradstock! Jag önskar att hon aldrig hade kommit till detta ställe ! Fullkomligt medveten om att han led af en stark retlighet och att hans sällskap till följe deraf skulle vara till och med ännu mindre angenämt än vanligt för de båda