Göteborgsposten – 1 maj 1872, sida 1

mrs Bradstock skulle under vanliga förhållanden blott föga ha intresserat squiren, men hans deltagande hade blifvit väckt genom det sätt hvarpå Ellen antagit sig hennes sak och dessutom fanns en annan bevekelsegrund som föranledde honom till den uppriktiga önskan, att anklagelsen antingen ej måtte fullföljas eller ock alldeles ogillas. Denna bevekelsegrund var hans fruktan för det förlöjligande hvilket utan tvifvel skulle drabba honom om frågan förekomme vid nästa session och åsigterna vände sig till fångens nackdel samt det bevisades att ban, squire Womersley, skänkt sitt fulla förtroende till en qvinna som kommit till honom utan rekommendation och utan att hennes föregående lefnadsförhållanden voro kända. Ju mer squiren tänkte på dessa saker, desto större syntes honom den förlägenhet hvari han råkat, och desto nödvändigare fann han sin middagslur, ty den liksom förde honom ifrån en verld af sorg och förtret till en fridens region der grindvakterskor voro okända och inga arresteringsordres behöfdes. Då den gamle gentlemannen inträdde i rummet, kunde han lätt nog af de båda ungas ansigtsuttryck sluta sig till att det obehagliga ämnet redan blifvit inledt. Men lik en mycket klok gammal gentleman som han var, beslöt han att ignorera hvad han sett och akta sig för att komma in på något ämne som stod i ringaste förening med lagbrott, ty ett sådant ämne skulle ofelbart ha ledt mrs Bradstocks affärer på tal. Han måste derföre spela ett litet stycke komedi, och med afseende på hans bristande öfning gjorde han det ej illa. — Min käraste Frank, utropade han i det han sträckte ut båda händerna mot den unge mannen, jag är obeskrifligt glad öfver att se dig tillbaka här igen. Detta är sista gången jag skall vara i den ställning att jag kan bjuda dig välkammen till detta hus, ty så snart du och Ellen blifvit gifta, skola ni ha fullkomlig rätt till delaktighet i allt som är mitt, och det skulle vara opassande att vilkomna er till hvad som i viss grad var ert eget. Och