Göteborgsposten – 29 april 1872, sida 2

deltiden mättat sig med dylika framställningar, genombröts mörkret af ett klart ljns, och de eviga qvalens tillhåll framställdes på annat sätt än som en lågande gryta, ty det var själsqvalen hos dem hvilka der dvaldes som blefvo framställda. Tal. syftade härmed på Divina Comoedias skald Dante, som genom nämnde odödliga verk omgestaltade medeltidskonstens framställningar i afseende på ifrågavarande ämne. Det under medeltiden, enligt hvad i föregående föreläsning omnämndes, rådande föreställningssättet om satan såsom narrad, alstrade tro på hans dumhet och detta töranledde en ny djefvulstyp, hvari det löjliga i stället för det förfärliga framstår, samma typ som på en Casperleteater kan återfinnas. Lifvet under medeltiden var uppfyldt af djefvulstro, och det är för oss otroligt hvad djefvulsrädslan spelar för en roll under denna tid. En framstående lärd utgaf till och med en afhandliog om de onda andarne, hvilka han ansåg bedrifva sitt spel vid alla möjliga tillfällen i det hvardagliga lifvet då det gick honom emot. År 1348 spred sig den pest öfver Europa som kallas Svarta Döden och anställde så förfärliga härjningar. Detta var den tid som alstrade bilderna af döddansarne — benrangelsmän eller multnade lik som infinna sig i hemmen och dansande bortfara med de offer de valt. Man kan tänka sig hvilken ofantlig makt dylika fantasier utöfvade i en tid då döden herrskade på ett så fasansfullt sätt, och på den tiden hade man ej behof af djefvulsframställningar, dödstramställningarne intogo deras plats. Samtidigt började man dock skildra afgrunden på ett nytt sätt — man afbildade alla möjliga slags pinoredskap och satte dem i förbindelse dermed. Det var inqvisitionen som framkallade dessa framställningar. Kom så reformationen och ett nytt föreställningssätt med den. Den gamla satanstypen försvioner och i stället framträder en ny, då satan afbildas under skepnaden af ett svin. Grunden härtill torde böra sökas från Luthers åsigter enligt hvilka han isynnerhet i påfveväldet såg en uppenbarelse af det onda, särskildt i den lastbarhet som rådde vid det påfliga hofvet. Denna senare framställdes genom nämnde skepnad, som identifierades med djefvulen En af renaissancetidens störste konstnärer, Leonardo da Vinci, en målare som var i stånd till de skönaste framställningar, var på samma gång en stor karikaturtecknare. Han studerade det fula såsom bizarrt och sammanförde i sin atelier en massa fula odjur af alla möjliga slag samt formade efter dem hemska medusahufvuden. Ur dessa naturens alster ville han leda sig till uttrycket af det onda. Så skapade han Judashufvudet i sin tafla Nattvarden och detta är första gången i konsten som det verkligt diaboliska får framträda i ett menniskoansigte. I Michel Angelos framställning af de fördömda tillkomma ytterligare drag för att framhålla att det onda lefyer inom menniskan. Denna sanning att det verkliga onda bor i menniskans eget väsende gör sig sedermera på samma sätt gällande i poesien, såsom i Göthes Faust, med dess kända Mefistofelesbild, hvilken dock på samma gång har erhållit ett visst komiskt drag. Tal. afslutade föredraget med den anmärkning rörande konsten, att, jemte det gamla som öfverflyttas ur den ena tiden in i den andra så tillkommer alltid något nytt hvilket är ett lån af tiden sjelf. Sålunda har under framställningarne af de typer, hvilka dessa föreläsningar rört, hvarje tid påtryckt desamma sin olika stämpel. Ingen tid — yttrade tal. till sist — som vill afbilda sina religionsidealer kan afbilda annat än sig sjelf, och utgöra dessa derföre en pröfvosten på tidens karakter. Sedan föreläsningen härmed var afslutad och åhörarne genom lifliga handklappningar gifvit uttryck åt sin belåtenhet, uttalade hr Hedlund en tacksägelse till föreläsaren för den njutning han genom dessa föredrag beredt sina åhörare samt en önskan att han måtte återkomma.