reserverade sig mot talmannens förfaringesätt. När denna nära nog marionettföreställning — som i parentes sagdt föreföll mera komisk än högtidlig — en stund fortgått, fick hr Gumeelius ordet och i ganska allvarsam ton erinrade om det minst sagdt besynnerliga förfaringssättet, att då man icke vågade drifva saken så långt man förut ämnat (nemligen till en votering), fruktande för konseqvenserna af hvad man sjelf framkallat, så inskränkte man sig nu till att ogilla och protestera mot talmannens uppfattning af hvad han ansåge grundlagsenligt. Häri instamde äfven hr Liss Olof Larsson, som sade sig ej hysa någon fruktan för att hänskjuta saken till konstitutionsutskottet (han var således icke heller invigd i situationen der), och så kom biskop Rundgren med ren vördsam anhållan att få befria kammaren från den besynnerligheten att, ehuru talmannens förklaring troligen komme att godkännas (yttrandet vittnade om förutseende), alla de uppträdande talarne protesterade deremot, hvadan han yrkade att densamma måtte godkännas. Dessa tre talare förmådde verkligen stäfja den protestatoriska offerfesten, och när de sisia kolen slocknat och diskussionen stannat af, hemställde talmannen huruvida kammaren ville låta bero vid den gjorda propositionsvägran — hvarpå svarades med starka ja-rop. Talmannen lyftade klubban; men i samma ögonblick var ödet framme i skepnaden af en annars ytterst stillsam och tystlåten man, hr Carl Johansson från Kopparbergs län, som påyrkade, och omöjligen kunde förmås afstå ifrån, votering. Det blef nu en svår uppgift att arrangera så att icke alla som protesterat m. m. skulle rösta för ärendets hänskjutande till konstitutionsutskottet; men det lyckades att öfvertyga ett tiotal om risken af en sådan åtgärd, och så utföll voteringen med 40 rösters öfvervigt för Ålåta bero. Nu nägra ord om den komiska episoden. Hr Jöns Pehrsson hade, som ofvan omnämnts, sedan grefve Posse och hr Key hatt ordet, förklarat sig skola begära votering. Konsten blef nu att få honom till att derifrån atstå. Han hedrades derföre — för första gången under sju rikedagar — med talrika uppvaktningar på den plats han innehar till höger om talmannen, längst uppe i salen, således föga lämplig för inkognitobesök. Men ställningen var så kritisk, att han hedrades med besök, der han satt lugn och flinthård som alltid, af hr Sven Nilsson i Österslöf (två gånger), af hr Hedin, af hr Ola Jönsson i Kungshult, till och med hr Key inlät sig i samtal med honom, slutligen ock grefve Posse — och det gjorde verkan, ty hr Jöns Pehrsson blef till sist vek och afstod från voteringsyrkandet; men utan att ändamålet ändå vanns, ty Carl Johansson från Dalarne var till karakteren fastare. ggZAaA jnn UiEA