12 i.. j brors grefve Arvid Posse i Andra kammaren föredöme och således bjuda till med en bevisning att voteringen vore grundlagsenlig, och i la den syftningen ordade han, tolkande grundlaer I gen derefter. Han deklamerade med mycken dc batbos — måhända lite falsk, men det föll sig a ej så noga, och långt talade han äfven, men så hade han ju icke talat på länge. Mot sluch I tet förklarade han att saken i och för sig var 2) at ringa vigt (i början af sitt anförande hade å han deremot förklarat att det gällde en stor princip), vidare att om votering företoges, så skulle han rösta emot mantalspenningarnes borttagande, och slutligen att han, som var fiende till både grundskatterna och indelningsverket, fann mindre rädligt att nu ingå på någon förändring, som sedan kunde komma att ha något inflytande på asgörandet af frågan rörande ombildningen af skatteväsendet i sin helhet. Detta anförande, måhända mest utmärkt för de många motsägelserna i argumentationen, gjorde på f. d. kommissionslandtmätaren Storckenfelt ett så mäktigt intryck, att han förklarade sig skola blifva grefve Posses adjutant, samt fullt beredd att med honom stå eller salla. Detta åtagande torde icke heller vara i något afseende äfventyrligt, så vida icke meningen kan vara att en Gösta Posse.ministär skall komma till stånd. De talare som uppträdde efter grefve Posse gjorde det påtagligen icke för att rubba hans oklara uppfattning af frågan, utan för att ådagalägga hvarföre gemensam votering rörande mantalspenningarne icke borde ske. Dessa talare — vice talmannen Fåhreeus, prof. Rydin, grefvarne af Ugglas, H. Hamilton och O. Mörner samt hrr v. Koch, Faxe och Montgomery-Cederbjelm — utredde äfven frågan så fullständigt, att grefve Gösta Posse icke fann skäligt vidare taga till orda, och deri åtminstone förfor han ganska klokt. Sedan talmannen derefter förklarat sig, på åberopade stadganden i grundlagen, förhindrad att framställa proposition på bifall till hvad statsutskottet föreslagit, besvarades frågan, om kammaren ansåge att betänkandet borde med ogillande läggas till handlingarne, med blandade ja och nej, hvarefter talmannen vidare frågade: afslär kammaren voteringspropositionen?, hvarpå nästan enhälligt avarades ja! — En paus uppstod ... ingen begärde votering och klubban söll. Det var dock gifvet att den egentliga striden skulle utkämpas i Andra kammaren. Men omständigheter hade inträffat, föranledande till en högst väsendtligt föräåna--— vperationsplan af :m som dominerade majoriteten. Den oftanämnda Åklämmeni statsutskottsbetänkandet upplästes; ingen begärde ordet, hvar och en väntade att någon annan skulle anmäla sig, talmannen syntes i begrepp att afgifva sin propositionsvägran och en djup tystnad inträdde, då i sista ögonblicket frih. Gripenstedt begärde ordet. Då erfarenheten lärt — yttrade frih. G. — att det till intet gagnade att söka utreda frågorna när besluten synas vara på förhand fattade, så ansåg sig talaren nu, utan att vilja anföra några skäl, endast böra inskränka sig till att yrka afslag å det föredragna förslaget till voteringsproposition. Antagligen på det att majoriteten icke skulle kunna säga att förslagets motståndare befunno sig redlösa och på diskussionens väg besegrade, uppträdde prof. Ribbing för att bedöma frågan ur konstitutionel synpunkt, och äfven han visade, på samma sätt som skett i Första kammaren af trih. De Geer och prof. Rydin, att gemensam votering i den förevarande frågan icke kunde ske med mindre än alt 65 S R.-O. öfverträddes, anförande tillika flera exempel bekräftande den åsigten, att enligt hittills följd praxis alltid ansetts att frågor rörande statsverkets ordinarie inkomster borde afgöras af de begge statsmakterna gemensamt. Slutligen yrkade talaren att betänkandet skulle läggas till handlingarne. Det blef nu grefve Arvid Posses oafvisliga pligt att kasta sig in i striden. Men först en liten erinran inom parentes. Innan statsutskottet företog frågan om gemensam votering skulle ega rum, berättades allmänt att grefve Posse yttrat sig så, att han minst sagdt tycktes vara villrådig, till och med obenägen, att medverka till ett beslut om gemensam votering. En af dagarne före frågans definitiva behandling i statsutskottet förekom i en af hufvudstadstidningarne en uppsats, påtagligen skrifven till vägledning för grefve Posse. Deri antyddes neml. huru intressant det skulle bli, att se Åhvilken hållning kommer att iakttagas af dem, som motsatte sig representationsförändringen, men som under den nya representationen det oaktadt varit så ytterst angelägna att låta påskina liberala, eller till och med demokratiska tendenser. Framför allt, hette det vidare, skall det intressera oss att betrakta den hållning som grefve Arvid Posse iakttager. Han har här ett litet tillfälle (sic!) att visa huru allvarligt han menat med åtskilligt i sitt hittilsvarande uppträdande i Andra kammaren. Det bör vara honom angeläget att gripa tillfäilet, ör att söka inför de skeptiska utreda, att han rerkligen har fotat sina åtgöranden som rikslagsman i Andra kammaren på principer, och tt icke hela hans taktik) endast afsett att komma till makten, såsom vi och så många ndra verkligen haft anledning att förmoda. S lär föreligger nu en fråga (om yrkandet på då emensam votering) som är särdeles lämplig För tt skilja anhängarna oo mA Aa — OO OST ? mmm 6 (MM MM — — —