Ida Emellertid uppträdde hr Dufva och ut re vecklade med samma dialektiska fyndighe rksom förra gången sina åsigter och anförde ett obestridligen allt som kunde anföras till för. ast svar för den ställning han i frågan intagit. se Sedan derefter grefve E. Sparre dels eren inrat derom att man vanligen sökte tolka de grundlagen så som man ville att den skulle ita l tolkas, dels derom att man i den nya riksatt dagsordningen icke haft för afsigt att införa ck någon förändring i regeringens och represenå-tationens maktetällning, och dels derom att rI det var betänkligt att nu tolka grundlagen på na annat sätt än den tolkats under mer än 60 8år, så afslutades diskussionen. 18 Omedelbart derefter förklarade talmannen med tast och bestämd röst, måbända något ig högre än vanligt, att han af de klara och tt I oförtydbara stadgandena i riksdagsordningens sh I 63 och 65 Paragrafer, samt utan afseende på n I tolkningen af ett mera mångtydigt stadgande i 69 S reger.-f., funne sig förhindrad framställa t, Proposition på bifall till statsutskottets förslag osedan frågan genom kamrarnes skiljaktiga bem slut förfallit. . Ehuru det var bekant att propositionsvägran skulle ske, och alla både ledamöter ioch åhörare i kammaren voro förberedda på e denna åtgärd, låg dock i sjelfva tilldragelsen n något som ökverraskade, var storartadt och tct skickelsedigert. tHvad skall nu följa? var en fråga som d I troligen af en hvar gjordes. s Då oppositionens ställning till frågan var n allmänt känd äfvensom att de inom kammaren sl hvilka medverkat till beslutet om mantalspenfningarnes afskaffande utgjorde majoriteten, tog ej man för afgjordt att talmannens propositionsI vägran skulle ogillas, proposition således pån yrkas och talmannen med anledning deraf förklara öfverläggningen hvilande samt hänskjuta saken till konstitutionsutskottets afgörande; men omständigheter förefunnos som nödgade oppositionen att låta bero vid den åtgärd som talmannen vidtagit. Det var redan betänkligt att hänskjuta frågan till konstitutionsutskottet, då med visshet kunde antagas att Första kammarens ledamöter i utskottet skulle godkänna talmannens propositionsvägran, hvarigenom, förutsatt att Andra kammarens utskottsledamöter voro af motsatt åsigt, en votering skulle ega rum, hvars resultat ingen kunde beräkna, enär det då berodde på den aflagda sedeln. Måhända hade dock hasardspelet äfventyrats, hvartill dock absolut hade fordrats att Andra kammarens samtlige ordinarie ledamöter kunnat vara tillstädes vid frågans afgörande; men ödet hade så fogat att hr L. J. Hiertas helsotillstånd är sådant, att han ännu icke på någon tid kan lemna sina rum, således omöjligen infinna sig i utskottet, der alltså första suppleanten måste intag hr Hiartaa lopleant vygt hade vidare sa bgat att denne suppleant var auditör Grenander, som befinner sig vid god helsa — och den kunde han gerna få åtnjuta; men han hade röstat mot mantalspenningarnes afskaffande på det sätt som statsutskottet föreslagit och man hade förvissat sig om att han blef den åsigten trogen. Under sådana omständigheter var det uppenbart att om talmannens propositionsvägran hänskötes till konstitutionsutskottet skulle hans åtgärd blifva godkänd. (Jag är viss om att hr Grenander aldrig mera med landtmannapartiets vilja kommer att väljas till första suppleanten i konstitutionsutskottet). Nu var alltså absolut nödvändigt att låta vid talmannens åtgärd bero, dock utan att godkänna den, och hufvudsaken alltså att förekomma votering. Gresve Posse, fullt inne i situationen, begärde genast ordet efter det talmannen afgifgifvit oftanämnda förklarande, och tillkännagaf med högtidlig ton och hållning att han visserligen måste djupt beklaga att han ej kunde gilla talmannens åsigt, men hyste dock så stor aktning och förtroende för talmannen, och det visste talaren att hela kammaren äfven gjorde, att talaren icke ville i grundlagsenlig ordning vädja mot talmannens uppfattning af frågan. Då dertill kom att frågan om voteringspropositionens godkännande i och tör sig numera icke hade någon praktisk betydelse, sedan Första kammaren godkänt dess talmans propositionsvägran, så uppmanade tal. kammaren att låta bero vid talmannens åtgärd, men deremot hoppades han att de ledamöter i kammaren som delade statsutskottets uppfattning, skulle uttala det till protokollet. IIr Key talade i samma syftning och var mycket frikostig i vördnadsbetygelser mot talmannen, ehuru det dock ganska väl märktes att mycken vrede rådde hos representanten för Södra Tjust. Men man hade försummat att delgifva hr Jöns Pehrsson situationen. Han kunde ej fatta de begge föregående talarnes plötsligt öfverkomna foglighet, och derföre påyrkade han votering, äfven om han åskulle befinna sig ensam i valurnan, (I anledning af detta opåräknade och för oppositionen obehagliga yrkande inträffade en ganska betecknande, i alla afseenden komisk episod; men om den längre ned). Hr Dufva lemnade den af de två första talarne omtörmälda grannlagenheten åsido, men ansåg deremot icke vara skäl att så nära riksdagens slut dritva saken till högsta instansen. Nen i stället ville tal. vädja till svenska folket. och han var öfvertvo.d ac