Må? Uot d llkå bekanta orden: -Ni må en ste dansa, bäste herr grefve-. Tyå dagar der ig efter hade verkligen grefve Posse biträdt sin: ;n kamraters från Andra kammaren mening i stats. u-utskottet, att förslag till gemensam votering ar skulle till riksdagen aflemnas. le Efter denna för grefve Posses ställning Or upplysande parentes, inser hvar och en at! åhan i kammaren måste fortsätta dansen, och 38 man kan säga att den antog karakteren af en wr politisk S:t Veits-dans. 3Han vände sig först mot frih. Gripenstedt, isom förmenades Lutan att närmare hafva mott tiverat sitt yrkande om afslag (en uppgift, som n i parentes sagdt helt enkelt var sanningslös), likasom velat lägga hela sitt politiska anseende i vågskålen för att med ens afgöra frågan. Härmed afsåg tvifvelsutan grefve Posse att säga något sublimt förkrossande; men han lade ju sjelf i den andra vågskålen hela sitt politiska anseende, hvilket dock befanns alltför lätt, enligt hvad voteringen sedan gaf vid handen. Han försökte äfven att ganska vidtsväfvande gendrifva prof. Ribbing så godt han förmådde, slutaade med att yrka på bifall till utskottets förslag, deri genast understödd af ingen mindre än hr Jöns Pehrsson, som ordade åtskilligt om vådan af prejudikater — förmodligen sådana som icke lända hans sträfvanden till nytta. Vice talmannen Mannerskantz uppträdde förmedlande, och i sitt anförande, som väckte bifallsyttringar i kammaren, erinrade att klokast vore om man nu läte striden falla och helt enkelt afsloge utskottets förslag. Tal. ådagalade genom en historisk utredning, huru det omtvistade uttrycket statens reglerande tillkommit och hvad dermed rätteligen menades, och visade att statsutskottet icke, så som nu skett, hade bort tolka grundlagen. — Men derefter vände sig talaren direkt till grefve Posse med den förklaring, att han minst af allt hade väntat att just ordföranden i statsutskottet skulle varit med om att på det sätt tolka grundlagen som nu visat sig. Tal. erinrade om, att vid de enskilda sammanträdena före den nya riksdagsordningens antagande hade just grefve Posse varit en af dem, som starkast betonat att tillräckliga garantier icke i regeringens afgifna förslag blifvit nedlagda mot den ena kammarens öfvervigt. Men nu ville just samme frefve vara ef om tlt vålla Spanou under Stenen, tor a 2 en a rulla fortare; tal. och med honom lika tänkande hade dock hoppats att af de konservativa få hjelp för det nya statsskickets uppehållande. — De som väntade att grefve Posse i anledning af denna stränga tillrättavisning skulle fiona sig förpligtad taga till ordet, för att säga något, om än icke på saken, så åtminstone på sidan om saken gående, väntade förgäfves. Det är icke lätt att utreda hvad som kom åt br Key; att han skulle uppträda och att han skulle försvara utskottets mening, var klart; men han anlitade nu alls icke de stora fraserna, utan yttrade sig med en förvånande matthet och oklarare än vanligt, hvilket ville säga ganska mycket. Så t. ex. ogillade han att man sökte ställa riksdagen under förmyndare, då den kunde, just på grund af gemensam votering, fatta ett beslut som rubbade staten i dess grundvalar. (Men hvarför hade han då i utskottet medverkat till beslutet om gemensam voteriog? Ville han bidraga dertill att staten skulle rubbas i sina grundvalar?) Vidare sade han sig Cicke kunna fatta det stora uppseende som den föreliggande frågan väckt — ett yttrande som gifver vid handen att hr Key icke är utrustad med skarp uppfattoingsförmåga, ty annars skulle han nog fattat hvarföre frågan väckt så stort uppseende. Icke heller hr Sven Nilsson i Osterslöf, annars alltid så pigg, hade nu tull ånga uppe. Han förklarade den lärdom förvånande och farlig, som ville ur grundlagen hemta stöd tör meningar, om hvilka den ej innehöll någonting; men denna reflexion kan ju tillämpas med lika befogenhet på motståndarne till, som på försvararne af utskottets åtgärd? Icke blott af dessa begge talares sätt att yttra sig, utan äfven deraf att åtskilliga andra ledamöter, som annars gerna nedlägga sina ord i vågskålen och i protokollet, iakttogo absolut tystnad nu då lagrar i hemorten kunnat skördas, fick man emellertid en dunkel aning om att frågan hade hängts upp på en spik af svårare slag, och att statsutskottet kommit in i en återvändsgränd, för smal att medgifva en lycklig vänning. Då det gäller en strid på det konstitutionella området äro grefve Posses, hrr Keys och Sven Nilssons andliga krafter allt för svaga, emedan de helt och hållet sakna förmågan att med skarpsinnighet deducera; men just denna Pgenskap besitter häradshöfd. Dufva i en ut:mordentlig hög grad, hvadan också han — ch endast han — förmådde, visserligen med len förseglade sedelns biträde, att i statsutkottet göra den åsigt gällande att statens orlinarie inkomster kunna af riksdagen utan re;eringsmaktens samtycke afskaffas, äfvensom tt, då kamrarne stannat i stridiga beslut om nantalspengarnes upphörande, den frågan skulle nedelst gemensam votering definitivt afgöras. Att emellertid grefve Posse och hr Key nu, å den senare frågan förekom, skyndade att öre häradshöfd. Dufva uppträda, skedde utan vifvel icke derföre att de ville befria honom ån besväret att yttra sig, eller derföre att e tilltrodde sig bättre än han kunna försvara tskottsmajoriteteng 38125u4 A oc. do