Göteborgsposten – 27 april 1872, sida 5

lvarjehanda. Kritisk belägenhet. Under en af de stormiga nätterna i nörra månaden lågo fyra män med en större båt i Husfjord på Söröen, uvrande till norska Finnmarken, Båten var förtöjd med tre tåg, men blef dock af den orkanlika stormen kastad öfverända, så att kölen kom i vädret. Två af de fyra personer som utgjorde båtens besättning kommo upp på båthvalfvet, men de två andra voro icke synliga, och kamraterna trodde att de skulle bli borta för alltid. Plötsligt hördes dock röster under hvalfvet, och när de som befunno sig deruppe lyssnade, kunde de höra hvart ord som de olyckliga nerunder yttrade. ÅIlar ni knit? Har ni knif: ropades suart; skär hål, skär hål i båten ! Till all lycka var den ene af personerna deruppe försedd med knif, och med denna började de arbeta på att få ett bål i båten, så stort att en menniska kunde komma genom det. Snart hade de bearbetat en yta så att den öfveralit var helt tunn, och med ett kraftigt slag bräckte de ur ett stycke at båten, hvarefter det ej dröjde länge innan de stackars menniskorna voro upphalade på hvalfvet. De hade hållit sig uppe derigenom att de fått fotfäste på tofterna, men vattnet hade stått så högt att det skulle ha gått öfver munnen på dem om de hällit hufvudet i naturlig ställning, hvarföre de hela tiden måst hålla hakan i vädret för att rädda sig. Nu gällde det att komma i land. De arbetade först på att få båten vänd, emedan de ville begagna sig af en liten julle som kommit under den. Med sina strumpeband bundo de fast knifven vid en åra, och på detta sätt skuro de af det tågverk de kunde nå för att få bort masten men detta lyckades ej och de kunde ej få båten vänd. Då vinden öfvergick i en annan riktning så att de fingo hopp om att kunna nå en udde, skuro de at alla förtöjningståg och läto sig drifvas af vinden, i det de styrde med en åra på hva je sida. Då de hunnit hele nära udden, kastade ue sig i vattnet och kommo alla lyckligen i land, der de våta, medtagna och förfrusna i den bitande kölden måste arbeta sig fram än öfver berg och än genom moras en half mil, tills de kommo iill en gård der de törplägades och omhuldades på bästa satt. Paris nya befästningar. Det kan ej betviflas — skrifver en korrespondent från Paris till en engelsk tidning — att Thiers, som år 1840i strid med marskalk Soults mening genomdref förslaget att befästa Paris, är angelägen att se hufvudstaden bättre skyddad nu sedan artilleriet erhållit en så utvidgad skottvidd. Den sista beiägriogen visade att en belägringsstyrka kunde bombardera Paris öfver de detacherade fästena, af hvilka de flesta kunde beskjutas från närliggande böjder på ganska korta håll. Det är sannolikt att två förslag till Paris blitvande försvar skola inom kort komma under diskussion i nationalförsamlingen. Den första planen, som har många anhängare, består af att omgifva Paris med en rad af fästen på betydligt afstånd från vallarne och att i omkretsen innefatta Versailles, S:t Cyr, Satoryplatån, Bondyskogen, Bourgets slätt, höjderna vid Garges och väderqvarnarne vid Pincon och Orgemont. Ett fäste i närheten af Marly-le-Roi och förenadt med det som beherrskar S:t Cyr skulle skydda Versailles åt nordiiga sidan jemte S:t Germain och de två halföar som bildas af Seineflodens krökning. Det har blifvit sagdt att antalet af de fästen som erfordras för att utföra denna plan skulle bli långt inskränktare än man torde antaga, tack vare det moderna artilleriets enorma skottvidd och antagandet af ett system med jordverk som skulle uppkastas då krig blefve förklaradt. Så till exempel skulle endast fyra fästen erfordras för den södra linien — ett fäste på höjderna af Trappe nära S:t Cyr; ett andra vid Ville Faveuse på den platå som sträcker sig längs högra stranden af Bievrefloden; ett tredje framför Choisy-le-Roi och Versaillervägen, och ett fjerde på höjderna af Boissy Saint Leger. I öster skulle erfordras ett fäste vid Villerssur-Marne och ett annat vid Bondy; i norr skulle fästen förläggas vid Garges, Pincon och Orgemont samt på de höjder, hvilka beherrska vägen till Havre. I nordvest anses tillräckligt skydd finnas genom skogen vid S:t Germain och Seinen. Det bör anmärkas att alla dessa fästen skola ligga utanför de gamla tyska linierna, och att en Paris angripande fiende skulle hållas på ett afstånd af närmare tre mil från hufvudstaden, tills han kunde bryta sig väg genom försvarsverken; sedan skulle han befinna sig framför de fästen som nu finnas och hvilka hvarken blifvit sålda eller skola komma att säljas. Issy, Vanves och Montrouge, hvilka ledo så fruktansvärd skada under både den första och andra belägringen, äro fullkomligt väl reparerade och skola bibehällas såsom en andra försvarslinie och till underhållande af kommunikationen mellan Paris och de töreslagna fästena. Den andra planen är att bygga några nya fästen vid Bagneaux, Chätillon och IHay, att förbinda höjderna vid Orgemont och Argenteuil med Mont Valrien genom en rad af jordverk, att bygga fästen vid Champigny och Noisy-le Grand samt att skydda S:t Denis genom ett fäste vid Pincons väderqvarn. Enligt den andra planen vill man stärka de svaga punkter som blifvit angifna af tyskarne och på samma sätt som man i den första planen har till mål hindra en belägrande arme från att komma så långt fram att den kan beskjuta Paris. Man torde erinra sig att tyskarne från höjderna vid Chätillon beherrskade sydliga delen af hufvudstaden, och att några af deras kulor fållo tätt intill Seinen samt