ver England, och i olig aktningsvärda, men föga utbredda och på den allmänna meningen inflytelselösa tidvingars mot England förekommande yttranden telegraferas genom kabeln till Europa och erhålla derigenom en vigt, som de på intet sätt förtjena. Såvidt vi af de ingångna underrättelserna kunna fiona, ställer sig saken i Förenta Staterna så: Representanten Peters föreslog i kongressen d. 10 d:s, att de indirekta ersättningsanspråken på England skulle få bero, om de amerikanska delegerade i den engelskamerikanska kommissionen förklarade, att tvisten kunde på vänskapligt sätt afgöras. Förslaget hänvisades till utskottet för utrikes ärenden. D. 16:de diskuterade utskottet förslaget och uppdrog till sist åt sin ordf., Banks, att inhemta upplysningar hos utrikesministern eller statesekreteraren Fish samt meddela dem till utskottet Tisdagen d. 23, då det skulle hålla nytt sammanträde. Enligt ett af gårdagens telegram meddelade Banks sagde dag till utskottet, att kabinettet är fullkomligt enigt afseende på frågan om Förenta Staternas in direkta ersättningsanspråk hos England och ej vill gå in på att åt.rtaga desamma. Fish förklarade derjemte i en särskild skritvelse till utskottet, att allt uttalande af kongressen i saken vore skadligt, så länge notvexlingen derom ännu pågick mellan regeringarne. Så står saken, utan allt afseende på de mer eller mindre tendentiösa tillägg, som telegrammeroa innehålla; och man kan deraf med visshet draga den slutsatsen, att den amerikanska regeringens svar på Englands sista note, hvilket ärnnu är under väg, visserligen är affattadt i den höfligaste ton, men likväl fastbåller vid de indirekta ersättningsanspråken med samma bestämdhet som Englands regeriog å sin sida fastbåller vid sin mening om, att deindirekta ersättningsanspråken måste uppgifvas. En snillrik och ej illa underrättad korrespondent till danska Dagbladet antyder, att Englands drottning söker förmå Tyskland att uppträda som skiljedomare. Enl. korresp. skall planen vara denna: Unionen har som bekant hittills vägrat att underteckna den bestämmelse i pariserdeklarationen, enl. hvilken regeringarne för alla tider förbinda sig att icke utfärda kaparebref. Amerika vill ej tillträda deklarationen, innan det genom en universel ötverenskommelse antagits, att all privat egendom skall vara okränkbar till sjös under krigstid. Det stora flertalet af de kontinentala staterna har redan förklarat sig beredt att saktionera denna grundsats; England ensamt gör motstånd. (Italien och Åmerika ha som bekant ingått en konvention, enligt hvilken de enats om att, i händelse af krig, betrakta all privat egendom till sjös som okränkbar). Nu vill Preussen, att Amerika skall erbjuda att låta de indirekta skadesersättningsanspråken falla, om England undertecknar ett protokoll, hvilket bestämmer, att all privat egendom är oantastlig till sjös under krigstid. Skulle England gå in härpå, skulle protokollet bli utvidgadt till europeiskt. Men skall England gå in på en sådan estergiit, som, då en gång kampen skall stå om dess vestindiska och nordamerikanska besittningar, kommer att göra det alldeles värnlöst gentemot Amerika?