Göteborgsposten – 26 april 1872, sida 2

ordet värden, hvilken kände dess värde och kanhända i den föreställningen att ju längre diskussionen kunde dragas ut, desto mera skulle bli drucket, inskränkte sig till att säga: — Hvad kan det vara, mr Cobham? Den fete mannen tvekade innan han svarade. Han såg det ärotulla i sin belägenhet; han visste att alla ögon voro riktade på honom, men han visste äfven att hans styrka snarare låg i den förklarande än den berättande framställningen, och här skulle han ha att berätta en lång historia, för hvilken hans framställningsförmåga tydligen ej räckte till, hvadan han åtnöjde sig med att säga: Fräga Parker, på samma gång som han med pipmunstycket pekade i riktning mot den plats, der nämnde personlighet befann sig. Parker var icke i någon lycklig sinnesstämning; han hade gjort ett barmhertighetsverk med ett visst besvär för egen räkning men hade ej rönt något erkännande derför i byn, och ehuru han försökt att hålla mrs Bradstocks arrestering tyst, derigenom utsättande sig för det obehaghagligaste jordiska straff han kände till — mrs Parkers skarpa tunga — fann han lika väl vid sin återkomst till byn, att hvar menniska kände till saken. Dessutom hade hans deltagande för mrs Bradstock sje:f snarare ökats än minskats genom hennes uppförande under så sorgliga omständigheter och genom det samtal han hatt med henne under den dystra färden, hvilket allt gjorde att han harmadas öfver att svarets börda lades på honom och helt kort yttrade: — Hvarföre fråga Parker, mr Cobham? Hvarföre skicka till mig, liksom ni vore Pharao och jag Moses, tör att förklara hvad som föregår i ert inre? Huru skulle jag kunna veta hvad ni tänker på?