Göteborgsposten – 26 april 1872, sida 2

alltid kunnat lägga märke till att hvarje gång något inträffat som förorsakat uppståndelse bland byns befolkning, har alltid den manliga delen af denna kännt en starkare törst än vanligt, hvilket haft till följd att man samlats på Pencarrows Vapen, der de hvilka naturen begåfeat med en större talförmåga uttryckt sina åsigter om hvad som förefallit, under det de andra sutit andäktigt lyssnande vid sina ölmuggar och långa pipor. Värden på Pencarrows Vapen hade kunskap om den händelse som nu afbrutit det hvardagliga lugnet i byn och han visste hvad som komma skulle. Han var ingen profet, men han slog hufvudet på spiken då han sade till sin kypare: ÅSam, bär upp en ny öltunna; vi komma att behöfea den i afton. Det bör anmärkas att hos dem som bidrogo till diskussionerna på Pencarrows Vapen rådde en stark hederskänsla i det afseendet att, huru mycket de än under dagens lopp kunde ha afbandlat det ämne som för tillfället var föremål för byns intresse, ansågo de sig dock alltid böra upptaga det till diskussion liksom om de aldrig hört det förr, när de samlades till högtidlig konklav i värdshussalen eller under olmarno utanför värdshusdörren, allt efter årstiden. Som hösten nu var långt framskriden, hölls diskussionen inne i värdshussalen och öppnades af den fete mannen — kryddkrämaren och hoststationsföreständaren, som reden blifvit föreställd för läsaren — hvilken, efter att ha kastat en blick omkring sig på samlingen och utsläppt en väldig rökpuff, med stor betänksamhet och utan att vända sig till någon särskild yttrade: — Det är en ful historia jag hört omtalas. Ehuru anmärkningen ej var riktad till någon särskild, var det till följe af ett slugs erkänd tyst etikett klart insedt af hela sällskapet, att endast två eller tre medlemmar deraf egde privilegium att svara eller lägga någon anmärkning till hvad som yttrats. Hördes ingenting från någon af dessa, såsom förhållandet var vid detta tillfälle, tillföll