Göteborgsposten – 26 april 1872, sida 1

Göteborg d. 26 April 1872. Man kan på åtskilliga omständigheter märka att vi med hänseende till vår riksdags sammanvaro nalkas början tillaslutet. När vårens första helsning, buren på ljumma sydliga vinder, hinner vår nord, då bemäktigar sig en för samhället rätt nyttig oro våra samlade riksdagsfäders sinnen. När isbanden i den yttre naturen lossna, då bindas tvärtom i någon mån tungbanden hos annars synnerligen ordrika riksdagstalare. Utskottens verksamhet börjar nu blifva fallt verksam och genom alla riksdagens förhandlingar går en ton, som om ville de ärade ledamöterna sjunga i kör: Ja, jag kommer, helsen glade vindar, ut till landet, ut till foglarne! Så kan det ske att inom tidrymden af några få dagar sammantränges en mängd af ärenden hvilka på ett tidigare skede af riksdagens sammanvaro troligen skulle sordrat veckor för att hinna afgöras. Den senast förflutna veckan har sett den ena vigtiga frågan följa den andra i raskt förlopp och vi tro ej att sakernas grundlighet hitills vid detta riksmöte förlorat på att kamrarne, ofta genom att utsträcka sina sammanträden till den sena midnattstimman, påskyndat frågornas afgörande. Främst bland dessa i betydelse står utan tvifvel förslaget om mantalspenningarnes upphörande. Denna fråga, som när den först framlades, framträdde med ett det allra oskyldigaste utseende såsom handlade, densamma blott om att upphäfva en ojemnt tryckande kapitationsafgift, eger, såsom man torde erinra sig, en helt annan utsträckning än vid forsta anblicken eynes. Med henne sammanhänger nemligen spörjsmålet derom, huruvidv bestämningsrätten öfver de ordinariinkomsterna tillhör riksdagen ensam eller riksdag och konung gemensamt. Ehuru motionen om mantalspenningarnes afskaffande fått den utgång, som Första kammaren i strid mot sin medkammares önskningar tillerkännt densamma, har likväl det egendomliga inträffat att den stridsfråga om en stor konstitutionel grundsats, som i densamma ingick, ej nu vunnit sin lösning. Spör)smålet lydde ytterst: har den ena statsmakten rätt att utan den andras hörande besluta i ett ämne, hvilket hittills ansetts falla inom båda statsmakternas gemensamma domvärjo? Denna sida af saken kom aldrig fram, ty förslaget hade redan, innan detsamma nått denna punkt, stupat på ett hinder som våra grundlagar ställt för den väg, hvilken Andra kammarens majoritet velat beträda. Ärendet hörde utan gensägelse ej till dem, om hvilka gemensam votering mellan kamrarne får förevsgas och borde således genom Första kammarens afslag anses hafva förfallit. Det var härå, som talmännens propositions-vägran syftade. Frågan förvandlades sålunda till en kompetenstvist mellan de båda delegationer, af hvilka tolkförsamlingen består, mellan den numeriskt starkare Andra kammaren och den numeriskt svagare Första kammaren; striden derom, huru i denna punkt makten är fördelad mellan regering och riksdag hann aldrig att fullt upplåga, än mindre släckas. — ROOS —