— T—————222 rSsoeessaemssesvemsemteamnen Mannen öppnade dörren och släppte in Grogram, som höll ett glas med något rykande innehåll i hvardera handen. — Se der, vi skola båda må bättre sedan vi fått i oss detta, sade Grogram i det han räckte sin kamrat det ena glaset. Drick ur som i fordna dagar; det skall göra mig nästan lika godt att få se dig göra det som om jag drucke ur det sjelf. — Hyser du ännu tvifvel, Joe? sade mannen. — Nej, icke derföre, sade Grogram; icke för det jag tvislar. Jag har kännt din handtryckning och kännt igen tonen af din röst, och alla dina drag stå välkända framför mina ögon. Du är ej förändrad det minsta; alldeles sådan som du fordom var. Jag vet att det är min gamle kamrat George Bradstock, och ingen vålnad som jag trodde i början; men huru mycket lif du än kan ha i dig skall du få ännu mera sedan du druckit ur ditt glas. — Nå väl, sade mannen småleende, jag skulle göra långt mera för att uppfylla en gammal väns önskan. Med dessa ord drack han ur glasets innehåll i ett enda drag. — Så skall det gå, sade Grogram; jag känner igen de gamla tagen. Huru ofta har jag ej sett dina firgrar sprita upp i luften straxt efter det din hand först rört vid glaset. Men du sade att du ej var mycket begifven på att dricka pu? — Nej, sade mannen, jag har lagt bort det liksom mycket ennat sedan jag kom tillbaka till lifvet. Grogram kastade sig häftigt bakut der han satt. — Tala ej på det sättet, George; det låter obehagligt. Hvarföre kan du ej låta mig veta genast huru allt det här hänger ihop, huru man kunde tro dig vara död och huru du, såsom du säger, kommit tillbaka till lifvet? — Du skall få veta det, Joe, sade munnen; det är en lång historia, men jag skall sammanfatta den i så få ord jag förmår. Säg mig först huru mycket du redan vet om den?