Stockholms-korrespondens. D. 21 April 1872. Den medicinska frågan bör genom Första kammarens bifall till sitt tilltälliga utskotts betänkande — hvilket torde vara tillräckligt kändt utan att här närmare behöfva omnämnas — vara afgjord för denna riksdag, alldenstund det väl kan antagas såsom säkert att Andra kammaren biträder Första kammarens beslut. Hur både väl och försigtigt uppställdt utskottets förslag än var, saknades dock icke i Första kammaren opponenter, talande och icke talande, och ibland dem märktes kansleren för universiteterna grefve Henning Hamilton och kanslerssekreteraren hr Nordström; men att man icke af dessa herrars yttrade åsigter kan leda sig till något bedömande af regeringens bevisades deraf att hr ecklesiastikministern ingenting bade emot skrifvelsen, som ban ansåg vara att föredraga framför Andra kammarens. Det framgick ätven af hr ecklesiastikministerns anförande att ban trodde det ett större tillmötesgående de stridande institutionerna emellan bättre än allt lagstiftande skulle befrämja ändamålets vinnande och det föreföll den som ville läsa något mellan raderna, som innebar denna anmärkning på samma gång ett klander, fastän i mild form, öfver en alla partierna skadande missämja och en antydan om orsaken hvarför under så lång tid regeringen ej kunnat bringa tvisten till slutlig förlikning. För den utom stående synes det besynnerligt att man icke i Andra kammaren tog fasta på hr ecklesiastikministerns uttalade mening att de tre medicinska läroanstalterna borde blitva sjeltständiga hvar för sig, utan sammanblandning at sin verksamhet, och så vore all afund försvunnen. Men det är väl ett alltför enkelt medel att lösa så komplicerade förhållanden. Nu synes det oss blott följa af riksdagens skrifvelse att regeringen måste infordra vederbörandes yttranden, men om dessa inkomma med hvarandra motsägande sådana, och om litet här och litet der hinder lägges i vägen, så kommer man åter i cirkelgång tillbaka dit der man börjat. Vill man verkligen vara tillmötesgående, då går allt lätt, men i annat fall får historien nog repeteras om igen. Riksdagen har, såsom bekant, i det hutvudsakligaste gillat det k. törslaget om tidningarnes befriande från stämpelafgift och öfriga retormer i postväsendet. Af konsideration egentligen mot norrlänningarne har man icke biträdt förslaget att göra lösbretsportot lika med det vanliga brefportot och frågan om tvångsrekommendation är beroende på gemensam omröstning af kamrarne, men torde sannolikt icke då vinna kamrarnes bifall. Om också i en annan form torde den likväl återkomma vid följande riksdagar, ty i längden kan svårligen undvikas att vidtaga åtgärder i det syfte som med tvångsrekommendationen afsetts. I grundlagsväg har riksdagen, utan synnerligt motstånd och utan någon särdeles uttömmande ötverläggning, anslagit till hvilande en ändring af våra konstitutionella förhållanden som kan blitva at stor vigt, nemligen att konungen hädanefter komme att utnämna blott en i stället för två statsministrar, hvilket väl skulle betyda ungetärligen detsamma som tillsättandet af en konseljpresident. Justitiestatsministern hr Adlercreutz erkände i Första kammaren att ban för egen del nog uppskattade fördelarne för justitiestatsministern af att blitva likstäld med de öfriga statsråden, men han yttrade några betänkligbeter ur mera allmän synpunkt mo: en förändring, som han af flera skäl ansåg vara hvarken nouig eller nyttig, hvilket dock måste karakterisera hvarje grundlagsandring. Derjemte måste man taga i betraktande att denna statsminister finge en sådan ställning, att hans aflöning omöjligen kunde bestämmas t. ex. lika med de konsultativa statsrådens utan måste väl ungefärligen blifva motsvarande härvarande norska statsministers, hvilket är att taga i betraktande då grundlagsändringen redan nästa år möjligen kunde blifva lag. Utgången af voteringen, 49 röster mot 42, visar dock i Första kammaren en så knapp majoritet, att deraf icke kan slutas till att nästa riksdag accepterar törändringen. Om gäruagens förbandlingar, som fortsattes både föroch ettermiddag i båda kamrarne utan att man ändå bann till de båda märkligaste ärendena för dagen, trågorna om mantalspenumgarne och om bankovinsten, nämna vi endast att opinionen tydligt uttalade sig 1 kamrarne för behöfligheten af en revision af nu gällande grufstadga, om icke i syfte att borttaga Åinmutarrätten, åtminstone i ändamål att få jordegarens rättigheter mera beaktade och att åtskilliga autiqverade föreskrifter måtte utbytas mot mera tidsenliga. I Första kammaren kom en principiel fråga på tal, då det tillkännagafs att talmanskouferensen med anledning at ett Första kammarens tillfälliga utskotts utlatande. ansett de tillfalliga utskotten icke bafra rättighet att yttra sig, då det gällde beslut från medkammaren, ötver nagot annat än hvad sjelfva beslutet innehöll och icke ötver motioner, som föranledt detta beslut. Om utskottens verksamhet säges att de fleste af dem hufvudsakligen slutbebandlat de ärenden, som de haft att handlägga, naturligtvis med undantag af så